Jag: (Höjer möjligen rösten en smula)
Fru: (Kommer inspringande i rummet) Men herregud vad skriker du för?
Jag: (Möjligen en aning skrikit) JAG SKRIKER INTE!
Fru: Du skriker som om någon har dött.
Jag: (Möjligen, möjligen, möjligen en liten aning oproportionerligt upprört) Men det är ju helt sjukt! De kan för fan inte göra så här!!!
Fru: (Ser inte alls ut att vilja att jag berättar) Snälla. Berätta.
Jag: De ska renovera garaget under vårt kontorshotell! Så de tar ifrån mig min garageplats!!!
Fru: (Med det distinkta ansiktsuttrycket av någon som inte alls tar situationen på allvar) Är det vad du står här och gapar om?
Jag: De tar ifrån mig min GARAGEPLATS!
Fru: (Ser faktiskt inte alls ut att tycka att världen verkligen går under) Mmm. Världen går under. Verkligen.
(Tystnad)
Jag: Jag tänker inte prata mer med dig om det här.
Fru: Men herregud älskling, du får väl parkera ute på gatan medan de renoverar bara. Det är väl inte så himla farligt.
(Tystnad)
Fru: (Lägger huvudet på sned) Men det känns inte lika Batman att stå ute på gatan, eller?
Jag: Men lägg av! Jag har fan betalat skitmycket pengar för den här garageplatsen. Det är fan inget skämt. Det är så in i helvete oprofessionellt att helt plötsligt bara skicka ett mejl om att jag blir av med min plats i sex månader. Man gör fan inte så. Det är en principsak. Det är för fan självklart att jag kan stå ute på gatan, det är väl inte DET det här handlar om!!!
(Längre tystnad)
Fru: (Nickar) Meeen…?
Jag: (Harklar mig) Det känns inte lika Batman som att stå i garaget. Och det vet du mycket väl.
