Mrs Landingham: Hold my calls.

Det ringde en väldigt trevlig telefonförsäljare till mig i förmiddags.

(Jag har ju här alla tillgängliga möjligheter att påpeka lite humoristiskt att det inte var telefoner hon sålde utan bara det kommunikationsmedlet hon valde, men vi pratade bara som allra hastigast så jag kan faktiskt inte utesluta att det de facto var telefoner hon sålde, varför nämnda skämt inte bara riskerar att bli illa formulerat utan dessutom en ren falsifikation av vad som faktiskt hände. Så kan vi inte ha det. Nämnda skämt uteblir därför helt på grund av bristande empiriska belägg.)

Hon hade hittat mitt företags telefonnummer i den sortens lista över små och medelstora företag i storstadsområden som den sortens telefonförsäljare använder som primär urvalsgrupp för just den här sortens säljsamtal. Hon inledde därför med att presentera sig, för att sedan genast be att få tala med “företagets marknadschef”.

Jag förklarade då att det bara finns jag i företaget, och att den rollen i så fall enligt alla upptänkliga sorters flödesscheman förr eller senare borde landa på mig.

Hon verkade inte riktigt höra "det finns bara jag i företaget", utan välja att fokusera lite mer direkt på "jag". Och inledde därför omedelbart en säljpitch med vars frenesi och ovilja till reträtt jag bara kan jämföra stormningen av Bastiljen i Paris 1789.

Jag hade inte riktigt tid med det. Så jag avbröt henne på ett sätt som jag såhär i efterhand själv verkligen känner var en smula omotiverat bryskt. Och när hon väl hade tystnat så förklarade jag att jag "precis är på väg in i ett för den närmaste framtiden vitalt strategiskt möte med en för verksamheten helt oumbärlig återförsäljare".

Och så bad jag henne återkomma om en kvart.

Och när hon gjorde det så svarade jag inte.

Hur som helst.

Jag vill bara föra till alla eventuella protokoll att jag faktiskt inte ljög om det där med mötet.

Framtiden hade nämligen blivit mycket dålig om jag inte hade tagit det här mötet.