När Gud stänger en dörr så öppnar han ett fönster. Och om han inte gör det så får man vänta på vaktmästaren.

Jag ber förstås om ursäkt för att jag är sen in till bloggen idag igen. Men den här gången, vill jag bara förtydliga, finns det faktiskt synnerligen resonabla anledningar till det.

För ni vet när man delar kontor med någon som visserligen på nästan alla sätt är en trevlig och sympatisk person, men som har den lite opraktiska defekten att han är närmast spektakulärt glömsk och slarvig? Och så ska den här kontorskollegan och man själv gå ut och köpa kaffe strax innan niotiden på morgonen. Och så säger man “har du med dig dina nycklar?”. Och då säger han “självklart!”. Och så tar man inte med sig sina egna nycklar. Och så låser kontorskollegan dörren. Och så går man och köper kaffe. Och så kommer man tillbaka till kontoret, och då står kontorskollegan där och pillar med sin mobil och tycks vänta på att man själv ska öppna dörren. Så man bara “öppna dörren då!” och han bara “DU kan öppna dörren!”. Och då suckar man och påminner honom om att det var för fan han som låste och tog med sig nycklar. Och då säger han “åh fan, just det”. Och så börjar han leta i fickorna.

Och sen visar det sig att han har tappat sina nycklar.

På vägen mellan kontoret och kaféet, vilket är en sträcka på ungefär 12 meter, så har han lyckats tappa sina nycklar. Som ett litet barn. Så istället för att gå in på sitt kontor och göra sitt jobb så måste man nu sitta på en pall i receptionen i en timme och vänta på att vaktmästaren ska komma och låsa upp dörren. Och under hela den tiden sitter kontorskollegan ifråga och förklarar muntert och engagerat de finare detaljerna av den slutliga lösningen av NHL-lockouten för en trots att man gång på gång på gång berättar för idioten att man hatar ishockey.

Ni vet när man har en sån morgon?

Ja.

Min vän N har haft en sån morgon idag.