Folk frågar mig då och då om jag tycker att det har varit ”svårt” att bli ingift i en iransk släkt. Och tja, det beror väl lite på hur man ser det, brukar jag svara.
För det är förstås lite olika vad folk generellt lägger i ordet ”svårt”, men oftast oroar de sig ju över saker som kulturella skillnader, språket eller religionen. Och då brukar jag svara att just den biten har faktiskt löst sig ganska naturligt, eftersom jag och iranier i allmänhet har överraskande mycket gemensamt redan från scratch. Jag menar: De älskar kakor – Jag älskar kakor. Jag förstår inte så mycket farsi – De förstår i regel nästan ingen skånska. Både de och jag har bara ett ord för snö – Men hundra ord för olika typer av grillat kött.
Ja. Ni förstår. Integration blir så att säga betydligt mindre komplicerad när det alltid finns ett buffébord i närheten.
En sak jag däremot har haft en del problem med är själva hälsandet på den iranska släkten. Och då menar jag inte den fysiska handlingen i att åka hem till dem och sitta i en soffa och äta frukt och små smördegsbakelser medan man tittar på persiska musikvideos. (Den biten är jag faktiskt frikkin awesome på, om jag får säga det själv.) Nej, jag menar själva grejen när man stiger in i ett rum och ska säga hej till någon.
Saken är ju nämligen den att iranier kindpussas. Och jag vet inte om några av er mer trogna läsare av den här bloggen kanske snappat upp det längs vägen, men jag är lite mer av en high-five-kille än en kindpusskille kan man säga. Det har inga testosterontyngda machoanledningar eller så, det beror mest bara på att jag är nästan en och nittio lång och beroende på dagsform mellan 90 och 100 kilo tung, och dessutom har ett ganska så rejält tilltaget huvud. En enkel kindpuss för er kan liksom på ett ganska direkt vis bli en polisanmälan för misshandel för mig, strax efter tanken ”börjar vi med höger eller vänster kind nu…”.
Ja. Ni hajar.
Hur som helst. Med de allra första iranska släktingarna jag träffade gjorde jag förstås det enda vettiga och tog den enkla utvägen: Jag skakade bara hand. Det gick fint. Allt flöt på. Veckorna och de första mindre släktträffarna passerade, och hade jag bara inte blivit övermodig sen hade allt givetvis fortsatt gå sin gilla gång. Men ni vet hur det är. Ni vet hur jag funkar.
Så ja. I got greedy.
När vi var på min första riktigt stora släktfest, där även de yttre delarna av den uttänjda familjen var med, blev jag alltså övermodig. Jag högg tag i varenda ansikte jag inte kände igen och gick rakt in för kindpussen.
Och jag vet vad ni tänker. Men nej, det är inte här problemen börjar. Faktum är att det här i de allra flesta fallen gick alldeles utmärkt. Jag skallade bara en enda släkting på hela kvällen, och henne träffade jag inte på flera månader sen och då hade jag dessutom klippt mig och gått upp sju kilo, så jag är rätt säker på att hon fortfarande bara tror att min fru helt enkelt bytte till en annan lite tjockare svensk pojkvän däremellan. Nej, problemen satte ju självklart fart när jag vände mig till den första släktingen som jag tidigare bara hade skakat hand med. Och insåg hur oerhört oartigt det nu skulle vara att bara sträcka fram näven och bröla ”haj” på helsingborgska, som förra gången.
Nu infann sig därför en lång period av snabbtänkta kompromisser, och en gradvis stegring av min hälsningsnärhet med dessa släktingar. Det började med en kram. Nästa gång blev det en enkel luftpuss i kindregionen. Nästa gång en dubbel kindpuss. För att så småningom bli en trippel. (Exakt när de dubbla respektive de trippla kindpussarna egentligen ska användas, och med vem, är visserligen fortfarande ett mysterium. Vilket förstås betyder att jag då och då fortfarande är motsvarigheten till den där killen på bröllop som vrålar ”HURRA” helt själv efter att någon utbringat ett ”trefaldigt leve”. Men även på den fronten känner jag faktiskt att min ”sociala fingertoppskänsla” som min fru brukar kalla den har varit i en stark uppåtkurva de senaste fyra åren.)
Men, ni förstår ju. Ni har ju själva alla varit här någon gång. För det finns förstås alltid en person som man inte riktigt klickar med. Ni vet hur det är. Det kan vara personkemi. Det kan vara att båda är lite för entusiastiska. Det kan vara helt fysiskt, att man liksom inte kan mötas på en rimlig höjdnivå. Och med en av min frus medelålders manliga släktingar…tja…det blev liksom bara pannkaka av det hur vi än försökte där i början.
Och sen blev det inte ett dugg bättre.
Först skakade vi ju bara hand. Och jag tror att vi båda två egentligen kände oss rätt bekväma med den lösningen. Men sen skulle jag ju tvunget fucka upp ett fungerande system med hela den här kindpussgrejen, och då blev allt liksom bara plötsligt ganska ansträngt mellan oss. Första gången jag försökte gå in för en kram hade han ju redan handen uppe, och när man är mitt i rörelsen sådär så får man ju liksom lätt lite panik. Så i ett desperat försök att ”smooth things over” fattade jag hans hand och liksom gick på en halvkram. Tänk hur Ice Cube hälsar på sina homies i Boyz n the hood, typ. Fast i vit skånsk man med trivselvikt-version.
It wasn’t pretty.
Grejen var nu bara att han förstås blev helt ställd, och att vi aldrig riktigt hann prata ut om det i efterhand. Så nästa gång vi träffades körde han liksom samma grej. Och då tänkte jag liksom försöka ”glida över” helt naturligt i kindpussen, vilket förstås inte alls blev så smidigt som jag såg det framför mig inne i mitt huvud. Det blev mer som man kanske tänker sig att det skulle se ut om två lite salongsberusade pandor på skridskor hade försökt kindpussas.
Situationen blev så att säga lite ansträngd.
Han tittade väldigt obekvämt på mig direkt efteråt, lite sådär som man gör när någon har kränkt ens privata utrymme på ett rätt obefogat sätt, ni vet. Och jag skämdes så mycket att jag bara mumlade ”haj”, och snabbt gick därifrån och gömde mig resten av kvällen bakom ett överdimensionerat kakfat. (Det är naturligt kamouflage på persiska släktfester, eftersom kakfaten per capita är ungefär 17,5.)
Så. När nästa släktfest obarmhärtigt dundrade in i mitt liv visste jag ju att det här var kört redan från början. Och för att göra allting lite extra jobbigt kände han helt uppenbart samma sak. Så när jag sträckte fram handen den här gången gick han inte bara in för halvkramen och kindpussen, utan liksom vred sin tumme runt min, och då liksom gjorde jag instinktivt typ en low-five på vägen ut. Så där som de coola killarna med Adidas-byxor hälsade på varandra när man gick i högstadiet.
Jag kommer ihåg att alla på festen bara stirrade på oss. Det jag och den medelålders manliga släktingen till min fru nu höll på med var liksom inte en hälsning längre. Det var en målgest.
Så idag träffade jag honom igen. Och jag kan inte förklara exakt hur det blev den här gången, men om ni tänker er en blandning mellan hur Ali G och Paris Hilton hälsar på sina respektive kompisar, och blandar det med de där killarna som vinkar ner flygplanen med röda och gröna paddlar i inledningsscenen av Top Gun, då antar jag att ni är rätt nära.
Helt ärligt. Jag bedömer att en full kycklingdans är två-tre släktträffar bort.
Max.