Det finns en liten del i alla människor som vi inte kan ta på. En liten del som gör oss starkare. Modigare. Bättre.
Det finns något, djupt inne i oss alla, som brinner. En liten del av oss som glöder och sprakar. Något som får oss att tro på något mer än det vi kan se. Något högre. Något vackrare och mer oskuldsfullt. Som att godheten kan segra över allt, att mirakel kan komma från de mest oväntade håll och att livet är mer än bara betong och glas. Att människor är mer än kött och blod. Att det finns något annat. Något större. Något som enar oss alla, från alla världens hörn, på ett sätt som går långt förbi det våra ögon eller öron någonsin kan uppfatta.
Något djupt därinne. Något själsligt. Något oövervinneligt. Något ingen vetenskap kan röra eller bevisa. Något ingen, inte ens om de fängslar oss eller dödar oss, kan ta ifrån oss.
Det finns en liten del i alla människor som tror på den yttersta skönheten och den mest vidunderliga magin. Något som sjunger i våra hjärtan. Som får oss att slåss för det som är rätt och att gå utan fruktan mot ondskan. Som spränger våra gränser. Som lyfter oss långt bortom allt vi trodde var möjligt.
Den delen.
En liten bit av den delen i mig dog precis.