Om du går på bussen vid den sortens tid på morgonen när varken hallickar, ordningsvakter eller bagare anser det humant att gå till jobbet. Och det är kö. Och bussen börjar köra innan alla har hunnit sätta sig. Och busschauffören så att säga inte direkt har gjort det till sin mission här i livet att använda kopplingen sömlöst. Vilket leder till att människorna framför dig på vägen bakåt i busen kastas våldsamt fram och tillbaka mellan stolarna varje gång han växlar. Vilket leder till att ni allihop av ren överlevnadsinstinkt till sist börjar tajma in era rörelser med busschaufförens ryck i växelspaken. Så fort ni känner att han släpper upp kopplingen tvärstannar alla i gången och klamrar sig panikslaget fast i närmaste stolssäte, och så fort han har växlat trippar ni så snabbt ni bara kan med små, små steg tätt intill varandra bakåt genom bussen. Och så fort ni känner att han släpper upp kopplingen tvärstannar ni igen. Och så fort han har växlat trippar ni med små, små steg vidare genom bussen.
Och du plötsligt får feeling, och utbrister ganska högt:
”Dansa.
Pausa.
Dansa.
Pausa.”
Då är det väldigt synd att din fru inte är med dig på bussen.
Hon hade tyckt att det där var roligt.