Ocool under press

Så nä, okej.

Visst.

Vår dotter har alla sina kläder antingen ut och in eller bak och fram. Och jag vet inte exakt var hennes hårband är. Eller hennes gosedjurskanin. Men det var en nödsituation, och när skiten träffar fläkten så måste man fatta ett beslut på en tusendels sekund, så jag tog vår dotter och rafsade ihop så många av hennes tillhörigheter som jag kunde bära, och sen sprang jag.

Det gjorde jag.

Jag skäms inte över det.

Det är jävligt lätt att stå här i efterhand och hålla på om att "varför tog du inte bara det lugnt?" och "var är barnvagnen?", men det var inte DU som stod upptryckt mot väggen inbackad i ett hörn fullständigt medveten om att allt kunde gå åt helvete på ett ögonblick. Det var JAG som gjorde det. Jag stod mitt i skiten och jag försökte bara överleva. Jag fick lita på mina instinkter, för det är allt man har när man står öga mot öga med katastrofen. Så jag fattade ett beslut. Jag tog vad jag kunde bära, och jag sprang. Det är jävligt lätt nu i efterhand att bara "men herregud, det är bara BVC-sköterskor, de har sett föräldrar klä på sina barn förut" men vår dotter är i en s-k-i-t-j-o-b-b-i-g ålder just nu.

Så när de hade vägt och mätt henne och BVC-sköterskan sa "du kan klä på henne igen nu", och vår dotter genast började bråka och sparka av sig byxorna och hålla på, och jag inte fattade på vilket håll den där förbannade tröjan skulle sitta för vissa barnkläder har lappen där fram och vissa barnkläder har lappen där bak och det är inte frikkin rimligt att någon civiliserad männsika ska kunna hålla reda på vilket som är vilket, då kände jag mig lite pressad!

Och jag jobbar inte jättebra under press!

Och nä. Visst.

Det är lätt att stå här nu och himla med ögonen och säga att "det är ju tur att du inte jobbar som minröjare i alla fall".

MEN JAG ÄR KANSKE BRA PÅ ANDRA GREJER.

Jag älskar dig.

Kan du hämta barnvagnen? Jag är inte redo att gå tillbaka.