För lite drygt tre år sedan fick vi vårt första barn. Och redan då irriterade jag mig något alldeles infernaliskt på de här förbannade omlottbodiesarna. För er som inte har barn är det alltså ett pyttelitet klädesplagg som när det ska appliceras på en arg bebis fungerar lite som att försöka baka en pirog runt en levande kattunge. Jag står helt och hållet fast vid att omlottbodiesar är ett resultat av ondskefull lobbyverksamhet finansierad av tobaks- och knappindustrin, eftersom ingenting någonsin sedan jag slutade röka har fått mig att vilja göra det som varje jävla tillfälle som jag har tvingats leta upp de tre dussin knappar som är placerade in- och utvändigt på det här tygstycket. Jag säger inte att det är en konspiration. Jag säger bara att någon borde korsköra aktieinnehavarregistret i Marlboro och vem fan det nu är som tillverkar pyttesmå knappar nuförtiden. Jag vill bara klä på min unge här. Inte balsamera henne.
Och visst. Absolut. Okej.
Jag gick igenom allt det här för tre år sedan. Man kan kanske tycka att jag borde ha lärt mig. Man kan kanske tycka att jag åtminstone borde ha gett upp grejen med att ta hela diskussionen med barnklädesbutikspersonal om varför ingen gör någonting åt det här varje gång vi handlar kläder. Men Fredrik Backman is not a quitter. Så jag frågade idag om de verkligen inte under de senaste tre åren hade fått in någonting lättmanövrerat med kardborreband eller magneter eller vad fan som helst. Och jag står fast vid att det var en fullt berättigad fråga.
Men visst. Okej.
Jag kan kanske gå med på att jag eventuellt någon gång under de tre år som har gått kanske borde ha tagit mig tiden att fundera ut ett i sammanhanget mer socialt accepterat jämförelseobjekt än ”jag vill ha typ som såna där cowboychaps som Chippendaledansare har, som man bara river av, finns såna i babystorlek?”.
Men jag har haft mycket att tänka på de senaste tre åren.
Jag tänkte att de kanske skulle ha hunnit byta personal här.