Jag säger bara att alla föräldrar till barn som har visat sig vara genier måste ha haft ett första ögonblick där de verkligen FATTADE att barnet var ett geni, fattar ni? Helt plötsligt satt fyraåringen där och spelade orgel på gehör eller läste latin flytande eller löste ekvationer eller spelade schack eller var ute i trädgården och sköt volleyskott så hårt att grannbarnen fick skaffa tandprotes.
Det måste ha funnits ett magiskt ögonblick i alla de där föräldrarnas liv där de bara “shiiit, vårt barn är ett underbarn”.
Jag säger bara att det var ett sånt ögonblick jag hade.
Jag satt här i tio minuter och bara “vafan, inte ens JAG vet det där” och tänkte “min son är ett frikkin geni” och började oroa mig för saker som “men herregud vilken skola ska vi skicka honom till?” och så till slut skrek jag “ÄLSKLING KOM HIT FÖR FAN!!!”.
Men, ja. Okej.
Visst.
Sen visade det sig att han bara hade sett det här Team Umizoomi-avsnittet förut.