Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Om ni inte har sett inledningen av The Rock kan ni aldrig förstå hur det här känns.

 |  Publicerad 2012-05-21 13:39  |  Lästid: 3 minuter

Fru: (Pekar på mina skor) Alltså, allvarligt talat nu älskling. Du måste köpa nya skor.

Jag: Vad är det för fel på mina skor?

Fru: Vad det är för fel? Till att börja med är det ingenting kvar av dem.

Jag: Du sa att du tyckte att de var snygga!

Fru: Det gjorde jag. När du köpte dem. För tre år sen.

Jag: Det är fortfarande samma skor.

Fru: De är ju SÖNDER!

Jag: De har KARAKTÄR!

(Fru skakar länge på huvudet)

Fru: Du har haft dem varje dag i tre år.

Jag: Exakt!

Fru: Det är ingen komplimang.

Jag: Säger du, ja.

Fru: Men ärligt nu, Fredrik. De ser fruktansvärda ut. Du måste byta.

Jag: Du är ingen romantiker, vet du det?

Fru: Ingen människa kan titta på de där skorna och fortsätta vara romantiker.

Jag: Visst, visst, så säger bara en cyniker som hatar skor!

Fru: Vad snackar du om? Jag älskar skor. Det är därför jag vill att du byter ut de där.

Jag: Du! J-A-G älskar skor! Det är därför jag inte bara byter ut dem så fort det börjar bli lite jobbigt! Jag stannar kvar och kämpar! Jag springer inte bara runt med OLIKA skor hela tiden, så fort det passar mig. Jag är fan skomonogam.

Fru: Herregud.

Jag: Du kan vara herregud!

Fru: (Lägger handen på min axel, tittar mig i ögonen) Fredrik, jag vet att det här är jobbigt för dig. Men du måste lyssna på mig nu: Du måste låta de där skorna gå nu. Det är för skornas eget bästa, det är det enda barmhärtiga att göra. Skorna måste få dö nu.

Jag: Det kan du glömma. Jag kan fan lätt ha de här i ett år till.

Fru: (Tar mitt ansikte i sina handflator, pussar mig på pannan) Vad vill du att jag ska säga? Att de kommer komma till en bättre plats? Att de kommer få bo på en bondgård på landet där de får springa runt i gräset med andra skor hela dagarna?

(Lång tystnad)

Jag: Jag vill att du ska visa lite respekt för skornas och min relation. Det är vad jag villa att du ska göra.

Fru: (Nickar på ett sätt som faktiskt inte känns helt och hållet oironiskt) Självklart, älskling. Självklart, självklart.

Jag: Vi har varit med om mycket tillsammans. Jag har liksom gått in dem nu. De har format sig efter min själ. Man slänger inte bara bort den sortens skor hur som helst.

(Tystnad)

Fru: (Nickar allvarligt) Okej. Vill du att vi begraver dem?

Jag: Va?

Fru: Vi kan ha någon form av ceremoni och så. Kista och blommor och en präst som läser något fint.

Jag: Du säger bara sådär för att retas.

Fru: Nejnejnej, inte alls. Vi kan svepa in kistan i amerikanska flaggan och åka i kortege genom stan. Kanske ha några stridsflygplan som flyger i formation och ett dussin marinkårssoldater som skjuter salut och sådär.

Jag: Du tar inte det här på allvar.

Fru: (Nickar sådär som man verkligen inte alls gör när man tar något på allvar) Klart att jag tar det på ALLVAR älskling! Jag kan fixa någon som spelar säckpipa. Vill du att jag fixar någon som spelar säckpipa?

Jag: Nu går jag till kontoret.

Fru: Vi kan göra det en dag när det ösregnar, om du vill. Så att det blir sådär stämningsfullt.

Jag: Hej då.

Fru: (Ropar efter mig i trappan) JAG GÅR MED PÅ ALLT UTOM ÖPPEN KISTA PÅ BEGRAVNINGEN!

K-a-r-a-k-t-ä-r.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 15:57