Min son är i den ålder nu där han förväntar sig oproportionerligt stor emotionell belöning från sin omgivning för orimligt låg arbetsinsats. Treåringar funkar så. De hittar saker som andra håller fram till dem, och förväntar sig beröm. De trollar fram saker som redan är där, och vill ha applåder. Såna saker.
Så varje gång vi är i affären numera vill min son ha kvittot av kassörskan. Och när hon ger honom det ler han vänligt och säger “tack snälla!”. Vilket kassörskan förstås finner charmerande. Och sedan håller min son hårt i kvittot hela vägen hem, och omedelbart när vi stiger innanför dörren rusar han genom lägenheten och skriker “här mamma! Kvitto!”. Och då berömmer hon honom och applåderar.
Och i början var förstås det här gulligt.
Men sen tyckte jag att det började framstå som lite skumt.
Och nu, när han har gjort det varje gång han och jag har varit i affären själva de senaste tre veckorna, så börjar det faktiskt kännas lite som en konspiration.
Det här har helt och hållet sabbat mitt system med dubbla plastpåsar från affären så att man skapar en dubbel botten emellan där man kan lägga sånt som läkaren håller på och tjatar om att jag inte ska äta.
