Nej. Det är förstås både löjligt och dumt att jämföra det här med att vara småbarnsförälder med att vara Vietnamveteran. Givetvis. Omoget, till och med. Inget man ska ägna sig åt alls. Inte alls samma sak. Givetvis inte. Givetvis.
Men jag säger bara.
Ni vet alla de där en-man-många-vapen-filmerna där någon råkar spräcka en ballong i närheten av en Vietnamveteran. Den där panikslagna blicken. Ryckningen i kroppen. När kameraperspektivet skiftar till en svartvit flashback från ett fångläger, ackompanjerat av skrikande röster på obegripliga språk, och hjältens hjärna för en sekund kastas tillbaka till det mörka helvetet i djungeln.
Om ni har någon i er vänskapskrets som precis har gått igenom potträningen med sitt barn så kan ni ju pröva att smyga upp bakom dem och hälla ett glas vatten långsamt på golvet.
Och se vad som händer.
