Push the button

Jag ska givetvis inte utge mig för att vara särdeles bevandrad i inedningsarkitekturen för rummen på svenska sjukhus förlossningsavdelningar rent generellt, men i just det rum där vi bodde efter att Xbox hade kommit till världen hängde från väggen en lång vit sladd som slutade i en fyrkantig vit dosa som var prydd med en stor röd knapp som det stod “larm” på. Den var förstås där för att man skulle kunna trycka på den i läge av nödsituation för Xbox eller min fru. Och den såg, vilket eventuellt inte är helt relevant för historian, inte alls ut så som man tänker sig att en sådan knapp skulle se ut om Batman låg på sjukhus. Men hur som helst. Det fanns en larmknapp.

Och, ja.

Det kommer eventuellt cirkulera rykten i den grupp människor som de närmaste dagarna har telefonkontakt med min fru om att jag flera gånger blev bryskt tillrättavisad av sjukhuspersonalen efter att jag somnat på denna larmknapp.

Det är inte sant. Jag vill bara göra det klart här och nu. Det är en på alla sätt orättvis överdrift. Det hände EN gång. Och jag vidhåller att det var ett ärligt misstag som hade kunnat göras av vem som helst i samma situation. Det här med födseln var faktiskt en känslomässigt utmattande upplevelse för mig också, liksom.

Visst, hela den här "men om ni ändå är här, finns det några såna där små ost- och paprikamackor kvar någonstans därute?"-grejen var väl lite oartig. Det var den kanske. Det tar jag på mig.

Men klockan var typ tre på morgonen och Pressbyrån i entrén stängde klockan 19.

Man kan få fråga.