Under mina tonår, sent och halvsent 1990-tal, var jag självklart i likhet med alla generationskamrater med alla vitala synapsfunktioner intakta djupt fascinerad av Quentin Tarantino. Av flera olika anledningar, givetvis, men den allra största var inte nödvändigtvis historierna av Quentin Tarantino. Det var framför allt historierna om Quentin Tarantino.
Kanske allra, allra mest historierna om människorna som Quentin Tarantino valde att jobba med, faktiskt.
I en av alla de där mer eller mindre sanktionerade biografierna om denna en av fimhistoriens kanske tre mest karaktäristiska hakpartier som kom ut under den senare delen av min gymnasietid/den tidiga delen av mitt arbetsliv minns jag särskilt en historia från inspelningen av Reservoir Dogs. De alldeles exakta omständigheterna och detaljerna kan jag inte med all säkerhet redogöra för, men jag vill minnas att anekdoten började med att Quentin Tarantino förklarade en scen för Michael Madsen, där Madsens karaktär Mr Blonde slutligen ska dyka upp vid juveltjuvsgängets samlingsplats efter att den stöt vars efterspel filmen handlar om gått fruktansvärt fel.
Den bärande ingrediensen i scenen var att Mr Blonde skulle göra detta med en polis inlåst i bakluckan på sin bil. Och både Quentin Tarantino och Michael Madsen blev omedelbart rörande överens om att just Mr Blondes vetskap om att han nu händelsevis transporterade runt någon som så att säga kanske eller inte snart carpat färdigt sin diem borde ”synas i Mr Blondes ögon”. Att just det att man liksom SÅG i karaktärens blick att detta var typen av person som helt casual slängde in en livs levande framtida Facebookstatusuppdatering i bakluckan på sin bil och bara fullständigt iskallt körde iväg skulle vara helt centralt för publikens förståelse för honom.
Så någon (Michael Madsen lär ha påstått att idén kom från Kirk Baltz själv, men jag skulle kanske inte erbjuda speciellt bra odds på att det eventuellt inte är riktigt hela sanningen, lite enligt samma slutledningslogiska skola som när klassens mobbare står på rektorsexpeditionen och säger ”meh! Feffe VILLE faktiskt bli nedstoppad i toaletten! Lovar!”) kom på att Madsen skulle tillbringa en kvart eller så åt att köra runt på gatorna utanför inspelningsstudion med Kirk Baltz (som spelade polisen ifråga) liggandes i bakluckan på sin egen bil. För att få ”feeling”, så att säga.
Historien låter nu berätta att Madsen fick, ska vi säga, lite väl mycket feeling. Så han körde runt i flera timmar. När han slutligen kom tillbaka till studion steg han helt obekymrat in genom dörren, sippandes från en läskmugg från Taco Bell, klädd i ansiktsuttrycket av den minst bekymrade mannen i världen. Efter några minuters småsnackande med Quentin om hans nyvunna insikter om Mr Blondes djupare känsloliv stack någon på inspelningsplatsen försynt emellan med frågan om de lite mer exakta whereaboutsen av den där Kirk.
Varpå Michael Madsen lär ha svarat något som jag inte med någon form av säkerhet kan garantera autenticiteten av, men som enligt de mer opålitliga delarna av mitt långtidsminne kan ha varit något i stil med: ”Oh. Shit.”
Quentin Tarantinos reaktion på detta var nu förstås inte omedelbar empati för att en av hans anställda just fått tillbringa flera timmar i ett dåligt ventilerat men överraskande väl ljudisolerat bagageutrymme. Utan istället ett euforiskt heurekaögonblick av konstnärlig moment of clarity där Quentin med ens begrep att just DETTA ju var själva essensen av Mr Blonde. Just DET skulle få publiken att begripa den här killen.
Mr Blonde var helt enkelt typen av person som var så avslappnad i sin kriminella livsstil att han kunde köra runt med en polis instängd i bakluckan på sin bil, och stanna vid Taco Bell på vägen av ingen annan anledning än att han råkade bli lite sugen på läsk.
Det handlar helt enkelt inte om att Mr Blonde är exceptionellt bra på att hantera stress. Det handlar om att han inte ens vet vad det är.
(Som helt ovidkommande kuriosa vill jag förresten minnas att historians berättare i den bok jag läste det här i hävdade att den läskmugg Michael Madsen höll i handen den där eftermiddagen är samma läskmugg som sedan användes som rekvisita åt Mr Blonde i den färdiga filmen.)
Och.
Ja.
Det kanske är märkligt att det är just detta jag sitter och tänker på medan min fru står i badrummet och gör sig färdig för att vi ska åka hem till några bekanta och äta middag en alldeles vanlig söndagskväll.
Men när hon har stått därinne i en timme och fyrtiofem minuter. Och gjort vad det nu är hon hon gör innan vi ska stiga ut genom dörren på en vanlig söndag. Och jag för kanske åttonde gången eller så frågar om hon är klar snart. Och hon då glatt och obekymrat hojtar ”ja! En minut! Du kan göra dig färdig!”. För åttonde gången. Och jag då påpekar att vi nu snart är tjugo minuter försenade till en middag som vi har en halvtimmes bilfärd till. Utan att få någon respons. Och hon sedan, när jag ställer exakt samma fråga tio minuter senare, glatt och obekymrat hojtar ”ja! En minut! Du kan göra dig färdig!”.
Då är det den här typen av saker som flyger igenom mitt huvud.
För hon är verkligen inte tidsoptimist, min fru.
Hon är tidsateist.