Ja.
Ni vet ju hur det är. Man har ju en del sociala ovanor. Saker som man gör på ren reflex, och som man trots att man begriper att de förmodligen driver ens omgivning helt Ari Gold inombords ändå inte tar tag i och slutar med. Trots att man vet mycket väl att när någon annan gör exakt så där mot en själv så går man fullständigt jävla modern danstolkning på dem.
Ja. Ni vet hur det är.
Jag har ganska många såna där ovanor. En är att jag alltid tvångsmässigt försöker muntra upp stämningen när främlingar blir arga på varandra i offentliga miljöer. Jag vet inte riktigt varför, jag fattar ju förstås att den får vem som helst som träffar mig att omedelbart vilja öppna stängda fönster med mitt ansikte. Men det är en grej jag gör på ren impuls bara.
Jag försöker verkligen sluta med det. På allvar. Jag vet att det inte är bra. Jag vet att jag bara borde lära mig att hålla käft och gå förbi och sköta mig själv. Verkligen. Jag vet. Jag kämpar med det varje dag.
Som imorse, på bussen, när kvinnan framför mig börjar bråka med busschauffören för att han är sen. Och han svarar ganska surt att om damen ifråga tar en titt ut genom fönstret så förstår hon kanske att allt det där vita på marken kan ha ett visst samband med den aktuella trafikstörningen. Och hon inte ger sig, utan framhärdar att skulden faktiskt otvivelaktigt ligger på honom tills någon form av bevis angående motsatsen har framlagts för henne. Och han blir rätt ordentligt upprörd för att hon står och uppehåller hela kön. Och hon fräser att “NU passar det sig minsann att bry sig om förseningar!”. Och han reser sig halvt ur förarstolen och vrålar något åt henne som jag helt ärligt inte riktigt kan uppfatta den exakta innebörden av eftersom han är så arg att han liksom snubblar över invektiven som forsar ur munnen på honom som om de var en trave tomma flyttkartonger som någon lämnat i en mörk trappa.
Och hon snäser åt honom att hon ska “anmäla det här”. Och han gapar “GÖR DET DÅ SÅ FÅR DU SE VAD SOM HÄNDER!!!”. Och så går hon och sätter sig. Och så vänder han sig mot mig som om han är ett enda ifrågasättande ord från att besluta sig för att krascha den här bussen rakt in i närmsta jävla träd istället för att köra den till Norrtull.
Då VET jag ju att det inte är läge att börja gnola på “nu är det chaffis tur, nu är det chaffis tur, att sjunga en sång för gänget”.
Och så gör jag det ändå.
Kan man gå i beteendeterapi för sånt här?