Sextusen kalla

Ja. Det är sant att jag är väldigt, väldigt, väldigt förkyld.

Och ja, det är sant att jag har varit förkyld väldigt många gånger de senaste två åren och att det varje gång har berott på att min son har dragit hem en massa baciller från förskolan.

Tills nu.

För det här är första gången som jag är sjuk utan att min son har varit sjuk. Och det här är första veckan sedan han började förskolan som jag kan minnas att alla i hans förskolegrupp är friska samtidigt. Så den här gången kommer inte smittan därifrån.

Och det här är den värsta förkylningen jag har haft på säkert tio år. Den riktigt vidriga sorten. Med febern och slemmet och huvudvärken som känns som om min skalle är en skål full med vatten som en jävligt packad kille med dialekt för tio minuter sedan slog vad med sina polare om att han skulle kunna bära nerför en källartrappa utan att spilla. Och halvvägs ner släckte hans polare lampan.

De jävlarna.

Så, visst. Ja. Okej.

Det är sant att jag är vansinnigt förkyld. Och det är sant att jag lämnade vår son på förskolan imorse. Och ja, det är sant att jag säkert blötnös riktigt ordentligt en eller två gånger medan jag var där.

Men jag vill fastslå säga här och nu att om någon kommer och påstår att jag mumlade "payback's a bitch" åt två förskolebarn som råkade stå i närheten när jag snöt mig efteråt så är det INTE sant.

I alla fall inte helt och hållet.