Hörrni.
Jag hoppas att ni vet att jag, varje dag, är lika förundrad som jag är tacksam över att ni allihop frivilligt väljer att lägga er tid på att hänga på den här bloggen. På riktigt. Och som ni kanske minns kom vi ju överens en bit innan jul om att vi då och då, mellan ordvitsarna och smörgåsrecepten, därför skulle försöka använda den till något vettigt också.
Vi kallade det “En bra grej”. Så det här är något om en sån. Och något om ett ord.
Jag gillar ord. Jag har alltid gillat ord. Jag antar att det någonstans mellan tramset och dumheterna ni och jag i ärlighetens namn mestadels pysslar med på den här bloggen då och då skiner igenom. Att det är därför jag är så glad att jag får göra det här istället för att köra truck, som jag gjorde innan jag fick göra det här. Att jag verkligen älskar vad ord kan göra. Hur de kan gå genom låsta dörrar. Hur precis rätt sammansättning av dem kan få oss att skratta med hela kroppen. Som om själen blev kittlad.
Min vän och kontorskollega N och jag brukar prata om ”inherently funny words”. Ord som utan att vi riktigt kan redogöra för varför, alldeles oavsett vilket sammanhang man petar in dem i, alltid kommer få oss att garva så att vi får snor på våra laptops. Jag tycker om de långa, komplicerade, klumpigt sammansatta. Som ”frontallobotomerad” och ”könsambivalent”. Min vän N är å sin sida ytterst förtjust i ”lacknafta”, ”spettekaka”, ”puckelpist” och ”fluff”. Vi hade kunnat prata om det hela natten. De är som tändare, de där orden, man hittar dem aldrig när man verkligen letar efter dem. Men när de väl dyker upp, när de liksom smyger runt ett hörn och hoppar fram på en, då är de den språkliga motsvarigheten till en tjock man som faller av en trampolin. Det är lika skojigt varje gång.
Och ni är ju som sagt några stycken som följer den här bloggen. Den vore ingenting utan er. Era kommentarer, mejl, tweets, inlägg på Facebooksidan, de är den här bloggens verkliga gnista. De påminner mig varje dag om varför jag tycker så mycket om ord. Att jag tycker om dem för vad de gör med oss. För hur de kan komma åt vårt allra innersta. Vårt gapskrattande. Vårt ursinne. Vårt starkaste. Vårt svagaste. Räddaste. Mest längtande.
Och det vackraste ordet jag vet är ”puls”.
Jag vet inte om det alltid har varit det. Om det var det innan jag blev kär. Om det har med kärlek att göra. Jag vet, för att vara helt uppriktig, väldigt lite om kärlek. Jag har bara verkligen älskat en kvinna. Men när hon tog mig i handen första gången var det första gången jag kände min puls i mina fingertoppar. Jag vet inte om man blir verkligt medveten om sitt eget hjärta först när man blir tvungen att städa och vädra det för att någon annan ska få plats att bo där nu. Det var väl så för mig, kanske.
Och sen kom han.
Det är svårt att förklara kaoset i en sjukhussal för någon som aldrig varit där. För mig var hela den dagen som om någon inuti mitt huvud av misstag körde en hjullastare i full fart genom skyltfönstret in till en trumcymbalaffär.
Jag vet inte om man blir verkligt medveten om sina egna hjärtslag först när man känner hur de upphör. Det var väl så för mig, kanske.
Ena dagen bekymrar man sig om inget mer än kvaliteten på den lokala kebaberian och statusen på träningsfaciliteterna hos det franska division 2-lag man för tillfället förvärvat i Football Manager. Nästa går man upp mitt i natten bara för att försäkra sig om att han andas. Bara för att få sitta på sängkanten med handen på hans rygg i mörkret och känna hans puls.
Så jag vet inget vackrare ord än det.
Livet är en märklig sak.
Jag vet inte om jag blev mer medveten om vad ett hjärta faktiskt är när jag blev pappa. Vad det faktiskt gör. Jag vet bara att när min fru väckte mig den där morgonen och jag frågade varför hon skrek och hon slog mig med det där lilla plaströret i pannan, då var det första gången som jag förstod att det bara finns ett enda svar på frågan ”vad hoppas ni att det blir?”.
Friskt. Man hoppas bara att det blir friskt. Tio fingrar, tio tår, ett litet hjärta som slår.
Puls.
Min fru och jag lever i den eviga välsignelsen att ha blivit föräldrar till ett barn mot vars bröstkorg läkarna satte ett stetoskop och konstaterade att ”allt är som det ska”. Ni behöver inte mig för att veta att det inte är en välsignelse delad av alla.
Varje år föds 1000 barn med hjärtfel i Sverige. Den här månaden har Hjärt– och Lungfonden därför utnämnt till ”Alla Barnhjärtans Månad”. Ni behöver inte mig heller för att veta vikten och värdet av deras arbete.
Och jag vet att det är tuffa ekonomiska tider för många därute. Att det kan vara nog att bara försöka få sin egen tillvaro att gå runt just nu. Men om ni har en femtiolapp över i slutet av den här månaden, och om något spritt ord i den här bloggen har fått er att garva eller så någon gång, då får ni gärna hålla Hjärt– och Lungfondens insamling till Hjärtebarnen i åtanke.
För att det är en bra sak. För att puls är ett vackert ord.
Och för att det är det enda alla hoppas på.
Sms till 72901 (“BARNHJÄRTA 50”, “BARNHJÄRTA 100” eller “BARNHJÄRTA 200” för att skänka motsvarande belopp), eller gå in på Hjart-lungfonden.se.