Det var en grupp barn. De byggde Lego. Jag skulle vara med, för jag är en sån deltagande och fin föräldrajävel som är med på grejer. Och så sa en fyraårig unge att jag byggde fel, och innan jag hann reagera hade ungen lutat sig ganska aggressivt över bordet och bara ryckt legot ur händerna på mig och börjat bygga om alltihop med den faktiskt ganska onödigt arga motiveringen “för det ska vara så som på bilden!”.
Fyra år.
Det kommer eventuellt dyka upp lite olika versioner av exakt vad som hände sen, men såvitt jag kan minnas hade fyraåringen munnen full av majskrok så jag hörde inte den exakta motiveringen första gången. Och jag hade själv precis pratat i telefon med en kompis i Helsingborg och min skånska blir tydligen lite grövre då.
Men jag vände mig alltså till de andra barnen och frågade “vad sa hon?” Det kanske var lite otydligt. Jag hade också majskrokar i munnen. Men jag sa “vad sa hon?”.
Jag kallade inte ett fyraårigt barn med lätt överdimensionerat kontrollbehov för “Sauron” framför hennes kompisar.