Skruva hen som Beckham

Så här var det.

Mina barn och jag skulle gå in i en hiss i ett köpcentrum. Det är inte en helt okomplicerad procedur när det ena barnet är fyra år gammalt och okopplat och det andra barnet är ett år och i full färd med att ursinnigt försöka skruva sig ur bältet i barnvagnen som en jävla yogaövning i overall. Sen sprang fyraåringen rakt in i glasdörren innan den hade öppnats, och ettåringen lyckades samtidigt luta sig tillräckligt långt ut ur vagnen för att få tag i örat på en hund som gick förbi, och jag blev stressad.

Jag hade en lite jobbig dag här.

Så jag begriper hur det såg ut, men det här var alltså själva bakgrunden till den situation som sedan uppstod, och när hissdörren väl öppnades så var mitt ena barn och en främmande hund upptagna med att vara ganska upprörda på varandra och samtidigt spillde mitt andra barn juice på mitt första barn som i sin tur blev rädd och skvätte alltihop i ögonen på hunden och jag borde verkligen inte ha tagit just precis det tillfället i akt att ifrågasätta om man verkligen får ha hundar inne på köpcentrum. Det tror jag att vi allihop så här i efterhand kan enas om.

Diskussion uppstod.

Och när den var slut höll hissdörren på att stängas.

Och då hade väl familjen bakom min familj i kön till hissen så att säga fått lite nog av min familjs existens, så mamman i den familjen sa till sin tre-fyraåriga dotter att springa fram och stoppa hissdörren från att stängas. Så hon gjorde det. Men hon var lite för långsam. Så då ville jag hjälpa till. För jag är faktiskt en förbaskat hjälpsam person. Så jag höll mitt ena barn i ena handen så att han inte skulle springa rakt in i hissdörren igen, och så höll jag mitt andra barn i andra handen så att hon inte skulle försöka öronamputera den där hunden igen, och så sträckte jag fram foten för att få in den i hissdörren för att hindra den från att stängas.

Och sen hade jag tänkt SLÄPPA FÖRBI den där familjen bakom oss i kön. För det är DEN SORTENS KILLE jag är!

Nu var det rent händelsevis bara så att den där tre-fyraåriga flickan liksom ökade takten de sista stegen fram mot dörren, och det tog mig lite med överraskning. Och jag förstår nu i efterhand att det såg ut som att jag sparkade henne, men om vi allihop bara tar ett djupt andetag och försöker återskapa händelseförloppet mentalt så tror jag att det är helt uppenbart att det mer var hon som sprang rakt in i mitt smalben.

Samtidigt som hissdörren klämde min fot.

Jag är inte helt och hållet säker på att vi bara för att den där lilla flickan grät lite högre än jag ska glömma bort att det faktiskt var jag som var det verkliga offret här.