Jag är, som vi ju diskuterat tidigare i sommar, en ganska temperaturkänslig person. Det är på den där nivån så att jag är mindre orolig för att dö än jag är för att bli kremerad efteråt. Man kan ju tycka att ens familj, de som står en allra närmast, är de som borde ha störst förståelse och sympati för det.
Man kan ju tycka det.
Men imorse vaknar jag. Dörrarna till sovrummet är stängda. Det är uppskattningsvis 600 grader varmt därinne. Jag svettas så mycket att om man hade satt en cykelhjälm upp och ner på mitt huvud hade man kunnat ångkoka ris i skiten.
Det är så här varje morgon numera. Idag förstod jag äntligen varför.
Jag väcker min fru. Frågar om vår son möjligen nyligen har lärt sig att stänga dörrarna till sovrummet själv. ”Mmm”, mumlar hon, ”det lärde han sig för två veckor sen”. Jag frågar om han av en händelse även lärt sig vrida på reglagen till elementen själv. ”Mmm”, mumlar hon med ett leende. ”Visst är det gulligt?”
Jag tittar på min son. Han står på golvet och tittar trotsigt på mig. Sen vrider han sakta och oändligt demonstrativt upp elementet bredvid min säng till max. Och sen skrattar han. Ett långt och omisskännligt ondskefullt skratt.
Mitt barn är en skurk i en Batman-film.