Ni som har följt den här bloggen ett tag har ju kommit att mer eller mindre frivilligt även lära känna min vän och kontorskollega N.
N och jag har delat kontor i drygt två år. Nu när jag tänker på det kanske det till och med är längre. Jag vet inte. Jag vet inte om det spelar någon roll heller.
Det har varit en fin tid. En storartad vänskap. Men jag behöver ju inte tala om för er att det kommer tider i livet då man helt enkelt inser att det är dags att gå vidare.
Man når en punkt i en del relationer där olikheternas oresonlighet helt enkelt överglänser likheternas samstämmighet. Där man, hur man än bär sig åt, ständigt spelar i otakt med varandra.
Jag vill inte att det ska bli dramatiskt. Jag vill att ni ska höra det direkt från mig.
Men det kommer helt enkelt stunder i en mans liv då man får veta något om en människa som man släppt nära som en bror som man helt enkelt inte kan värja sig ifrån. Något som inte går att förlåta och något som för evigt kommer sticka kilar i varje försök att bygga upp en ny vänskap baserad på ömsesidig tillit och respekt.
Jag kan acceptera mycket av människorna i mitt liv. Men jag har gränser. Alla har gränser.
Jag förstår förstås om ni blir besvikna. Men jag hoppas att ni inte är arga. Det är en del av livet, helt enkelt.
Min vän N är Team Gale.
Man kan för helvete inte dela kontor med någon som är Team Gale.