Snabbare än sin egen tugga

För de bloggläsare vars vardags funktionalitet inte är direkt beroende av trafiksituationen i Stockholms innerstad kan det eventuellt komma som en överraskning att det sprangs marathon där i lördags. Men det gjordes det. Många var de också. Och trötta. Min vän E, min vän R och jag stationerade oss förstås i lite mer aktiv vila vid en ölservering på Strandvägen för att vinka åt min vän och kontorskollega N, som givetvis deltog i själva i loppet. Jag säger “givetvis” eftersom min vän och kontorskollega N är en man vars intresse för att springa 42 kilometer en solig lördag givetvis på alla sätt går hand i hand med hans övriga hobbies, som inkluderar att spela ökänt svårbemästrade obskyra musikinstrument som nyckelharpa och japansk bambuflöjt samt att läsa litteratur och se filmer som jag får huvudvärk och rulla-in-mig-i-mattor-ångest av att bara läsa baksidestexten på. Min vän och kontorskollega N, har jag efter fem-sex års vänskap slutit mig till, är helt enkelt inte en person som tycker att det är kul att ha roligt.

Så han sprang marathon. På 3.29.42. Vilket, har jag förstått, är rätt jävla snabbt.

Inte för att inte jag också skulle KUNNA springa ett marathon, alltså. Om jag verkligen ville. Det handlar ju bara om motivation och såna grejer. Vad det nu är för grejer. Bra skor och funktionskläder, liksom. Kan ju vem som helst skaffa.

Visst. Min fru står här och härjar nu om att jag inte ens skulle kunna gå utan mat i tre och en halv timme.

Men det är ju en jävla vadslagning att häva ur sig när jag precis har brett en macka.