Sverige vann alltså OS-guld i damcurlingen.
I ärlighetens namn inte så mycket på egen prestation som på Kanadas misstag.
Cheryl Bernard, den kanadensiska skippern som har det distinkta utseendet av en kvinna som ligger med trummisen i ett dansband, brände sin sista sten i sista omgången så jävla hårt att den förmodligen fick ett ärr.
Kanada hade alla chanser i världen, men vek sig under trycket. För stora känslor, för krävande publik, för mycket stundens allvar. Sverige fick en liten, liten lucka.
Och Anette Norberg klämde sig in i den luckan med en beslutsamhet som om hon kommit för att berätta om Jehovas Vittnens syn på frälsningen.
När Bernard väl försökte trycka igen den var det som att hindra en tsunami med en skiva wellpapp.
Det var ett spektakulärt OS-guld. På många sätt det finaste vi har vunnit i de här spelen.
Och så kysstes de på slutet.
Jag hade kunnat lägga in ett klassiskt Frank Andersson-citat här.
Men det hade faktiskt bara varit omoget.