Bloggen har inte uppdaterats under helgen eftersom min dotter har lärt sig att gå.
Det är ett stort ögonblick, givetvis. Gigantiskt. En av livets verkligt världsomvälvande stunder. Känslorna översvämmar en. Man blir en hel människa. Man gråter. Man fotar och filmar. Man ringer alla man känner.
Med första barnet.
Med första barnet gör man allt det där. För man begriper inte bättre. Med första barnet l-ä-n-g-t-a-r man efter den här stunden.
Men nu är alltså det här vårt andra barn. Så nu vet man ju vad som väntar.
När det första barnet lärde sig gå jublade man som när T.C Williams High School vinner sista matchen i Remember the Titans. Men när det andra barnet lär sig gå är det ärligt talat lite mer som när Knifehead-monstret i Pacific Rim reser sig ur vattnet och forskaren skräckslaget stirrar på militären och med darrande underläpp viskar: “The Kaiju are learning our defenses. They’re adapting. Evolving.”
Dessutom vägrar min fru inse allvaret i situationen och erkänna för min son och mig var hon har gömt alla de bra kakorna. Det enda hon gapar om är att vi “bara kommer äta upp allihop direkt i så fall”. Hon har fan ingen riskvärdering i sig över huvud taget, den människan.
Fienden. Är. I. Rörelse.
Om du inte berättar var kakorna är kommer INGEN AV OSS kunna äta upp kakorna!!!