The devil you know

Jag har förstått att en del småbarnsföräldrar ibland faller in i diskussionen vilken som egentligen är den “värsta åldern” under ett barns tidiga uppväxt.

Man väger spädbarnsmånaderna mot tvåårstrotsen, tiden då de inte kunde gå själva mot tiden då har lärt sig att klättra i bokhyllorna, tiden då de blev arga för att man inte förstod vad de sa mot tiden då de bara blir arga för precis allting annat.

Jag har aldrig riktigt lagt mig i den där avvägningen. Jag har aldrig riktigt känt mig kvalificerad att uttala mig.

Men om det nu skulle vara så att någon tvingade mig. Verkligen krävde ett svar av mig.

Då skulle jag nog säga att den värsta åldern hittills är den här åldern just nu där man lyfter sin handduk i badrummet och torkar sig i ansiktet och upptäcker att den är blöt. Och man tittar på sitt barn och frågar "varför är pappas handduk blöt?". Och barnet, utan att röra en min, svarar: "Det är kiss." Och man är fullständigt medveten om att barnet ifråga är precis tillräckligt gammalt för att ha lärt sig att uppskatta värdet av ett practical joke, men fortfarande är tillräckligt litet för att kanske faktiskt mena allvar.