Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

The elephant in the room

 |  Publicerad 2012-10-04 15:18  |  Lästid: 2 minuter

Efter lunchintermezzot igår (jag fick givetvis behålla min hamburgertallrik, tack alla ni som oroat er, mina vänner och jag må vara hårda i tonen men vi är liksom inga barbarer, vi stjäl inte varandras mat, och…ja…nivet, jag lutade mig ju över tallriken och slickade på hela hamburgaren när min vän E försökte ta den också, mama didn’t raise no fool) gick min vän N, min vän E och jag till Science Fiction-bokhandeln. Vilket ju alltid är ett litet äventyr i sig självt in i det universum som är min sociala oförmåga. Jag är tydligen i Science Fiction-bokhandeln ungefär vad min vän N enligt egen utsago föreställer sig att han skulle vara på en ishockeymatch.

Mitt intresse är absolut inte obefintligt, men min verbala inkompetens vad det gäller aktuell terminologi är på den där sortens nivå att jag står i kassan och frågar efter “Judge Dredd-serietidningar”. Varpå jag genast harklar mig och blir nervös och rättar mig själv och säger “jag menar Judge Dredd-grafiska noveller”. Varpå jag skruvar på mig och börjar svettas eftersom jag inte vet vilket av begreppen som fick personalen att skaka trött på huvudet åt mig och mumla “men herregud, n00b”. (Hon mumlar förstås inte det, det är vad jag föreställer mig att hon mumlar, och jag föreställer mig följaktligen att det finns vida mer elaborata adjektiv för den som föreställer sig att detta är vad personal i Science Fiction-bokhandeln mumlar åt den sortens frågor, men låt oss hålla oss till saken här.)

Min vän E, som i vanliga fall är en på alla sätt väluppfostrad och gentlemannamässig individ, vände sig hur som helst vid ett tillfälle om efter en ung kvinna som gick förbi oss uppe på rollspelsavdelningen, kastade en lång blick efter henne och utbrast högt “wow!”.

Den sortens helt ogenerade offentliga affektionsbevis överraskade mig helt ärligt en hel del, eftersom jag inte riktigt är van att höra det från min vän E mitt på dagen i en bokaffär.

Det tog mig en lång stund att inse att det helt och hållet föranleddes av att kvinnan ifråga hade på sig en Gryffindor-halsduk.

Sen gick min vän E till kassan, samtalade lågt med personalen om något vars enda av mig uppfattade beståndsdelar var "det är lugnt, han är här med mig". Och efter det talade personalen väldigt vänligt och långsamt med mig och såg ibland ut lite som att de tänkte klappa mig försiktigt på kinden när jag ställde frågor.

Nästa gång min vän E, min vän N och jag äter lunch tänker jag insistera på att vi går på hockey efteråt.

Jag köpte i alla fall de här böckerna. Jag tänker kalla det böcker. Fuck you.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 15:27