Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

The flak and the furious

 |  Publicerad 2015-04-27 20:31  |  Lästid: 3 minuter

Jag har inte bloggat på ett tag. Jag ska inte säga att det “inte är något personligt”, för det har varit helt och hållet personligt. För mig.

Jag har varit i Skåne. Min fru var inte med. Och det var en sådan där helg när solen sken och nostalgin filtrerade bort småstadsuppväxtens alla komplex. Jag satt på en barbequerestaurang ägd av en god vän. Vi åt kött och drack alkoholfri öl och snackade så som grabbar har en tendens att göra. Han pekade och sa “den där då? Tycker du om den där?”. Och jag sa “jo, jo, herregud, men jag kan inte”. Och han sa “jag kommer inte berätta det för någon. Är du sugen?”. Och jag sa “jag är väl för fan inte blind? Vem skulle inte bli sugen? Men jag är gift och har två små barn och är stadgad nu. Jag bor i en bostadsrätt i ett område med smala gator och ‘Kör Sakta Lekande Barn’-skyltar. Den där delen av mitt liv är över.”

Och då lutade han sig fram och sa “det får bli vår hemlighet”.

Och sen fick jag köra hans pickup.

En svart.

Den var stor som min förra lägenhet. Jag skulle få plats med nästan alla mina skrivmaskiner på flaket. När man gasade lät det som om någon väckt Magnus Samuelsson genom att rycka i hans näshår. Det var som att rida på en full ent. Ratten var turistkartebred, hjulen högre än mina barn. Och jag tänkte att jag måste ha en. Jag tänkte att jag ville ha en så mycket att jag skulle kunna tänka mig att köpa en i hemlighet och ha den parkerad på flygplatsen i Ängelholm, så att jag skulle kunna köra min Hyundai till förskolan och lämna barnen varje morgon, och sen köra vidare in till kontoret och bara låtsas som ingenting, parkera i garaget och ställa mig i hissen. Smyga ut på entréplanet. Ta en taxi till Bromma, ta första flyget till Skåne, köra pickup i fyra timmar, och sen flyga tillbaka till Bromma och ta en taxi in till kontoret och ta hissen ner till garaget och hämta barnen på förskolan i Hyundaien som om ingenting hänt.

Det skulle kunna pågå i månader. Kanske år. Jag skulle kunna leva ett dubbelliv. Och en dag, när jag blivit bekväm och alldeles för självsäker, när jag börjar slarva, så är det de små sakerna som avslöjar allt. Kanske försöker jag starta Hyundaien med fel nyckel. Kanske doftar min jackkrage en sorts doftgran jag inte haft i Hyundaien sedan den var ny och allt kändes speciellt. Och Hyundaien ger inga speciella tecken, det tänds inga varningslampor, men innerst inne vet jag att den vet. Och den kanske väntar ett par dagar. Kanske flera veckor. Men en eftermiddag på väg från kontoret, kanske en helg när jag har varit på Max, slår gps:en plötsligt själv in koordinaterna, utan att jag kan hindra den. Alla dörrar låser sig. Och sen kör Hyundaien mig och sig själv och ett Max Suprememål och kanske en sån där lyxshake utför ett stup. För om inte Hyundaien kan få mig, då ska ingen få mig.

Nu frågade min fru vad jag tänker på, och jag sa "inget". Och nu tittar hon på mig som om hon redan har sett fotona i min telefon. Hon tittar på mig som hon gjorde den där gången när jag ville köpa en annan bil, som körde genom en flod (en FLOD!!!) i reklamen, men när vi stod hos bilhandlaren och han pratade om alla "terrängegenskaper" och sa att det där var "en perfekt bil för alla som älskar att vara ute i naturen", så harklade sig min fru och bad mig högt att berätta för bilhandlaren lite om "senaste gången du var ute i naturen, Fredrik. Vilken natur som helst går bra". Hon tittar på mig nu som hon gjorde när jag hade pratat om flodbilen som "the one that got away" medan vi körde Hyundaien 60 mil genom Sverige en augustidag året efter när det var 28 grader varmt, och en kvart senare gick luftkonditioneringen jävligt mystiskt bara sönder. Med 35 mil kvar. Och två arga barn i baksätet. Hon tittar på mig nu som om hon vill säga "jag vet vad du håller på med. Och det gör Hyundaien också."

Men jag skulle få plats med nästan alla mina skrivmaskiner på flaket, det är allt jag säger.

Jag skulle kunna köpa skrivmaskiner som jag bara hade i Skåne.

Jag skulle kunna köpa flygbiljetterna under falsk identitet. Ha ett hemligt bankfack någonstans med tre olika körkort, bensinpengar i kontanter och en pistol. Eller kanske inte en pistol. Men kanske en låda Snickers. Ifall att något händer.

Det skulle kunna vara mitt Narnia.

2015-04-23 15.44.39
Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 15:05