The skiva of death

När man får barn får man väldigt mycket presenter från folk man inte känner. Jag menar då inte bara vänner som inte har pratat med dig sedan de själva fick barn (och förstod vad livet egentligen handlade om) men nu plötsligt vill planera gemensamma semestrar (eftersom du nu också blivit medlem i den exklusiva klubben “avkomma” och alltså uppgraderats till en riktig människa), utan även olika sorters mer eller mindre nogräknade företag. Blöjtillverkare, livsmedelsbutiker, nätcommunities och så vidare.

När dessa företag skickar paket till dig kommer du tro att de gör det för att vara snälla. Men jag är här för att tala om att du inte ska låta dig luras. Deras syften är nämligen alltigenom onda.

För några veckor sedan hämtade jag ut ett paket skickat av en blöjtillverkare. I det låg, bland annat, en CD-skiva med färgglatt fodral och omslagstexten “Sömniga sånger – 10 klassiska vaggvisor i sing-a-long-version”. Först skrattade jag bara åt idiotin i detta (bebisar kan för helvete inte sjunga), men snart förstod jag att något mycket värre än så hade inträffat. Min familj var satt under allvarligt hot.

Och det var inte bara jag personligen som var attackerad. Det var hela mitt sätt att leva.

På kvällen nämnde jag vaggviseskivan för en av mina vänner, som också har barn. Varpå han genast instinktivt vrålade inte helt olikt den där biffiga killen i slutet av filmen Plutonen. När han till slut lugnade ner sig varnade han mig ihärdigt för att låtarna på den där inte är inspelade på ett harmoniskt piano eller en välstämd fiol. De spelas istället på något som låter som en trasig xylofon. "Det är som om någon skär i dina trumhinnor med laser, men ungarna ÄLSKAR den där skiten!" fräste han. "De somnar inte utan den nu, och om jag får höra Lille Katt instrumentalt en gång till så är jag faktiskt inte helt övertygad om att jag inte kommer gå ut och döda någon."

Min vän berättade hur han inte längre kan sköta sitt jobb ordentligt. Hur han är på väg att få sparken. Hur hans äktenskap är på upphällningen. Allt på grund av den här skivan.

Men lyssnade jag? Icke.

Så jag satte i skivan i min dator och spelade den för min son. Och mycket riktigt: Den låter för jävligt. Och mycket riktigt (2): Ungen älskar skiten.

Men inte ens då såg jag det som ett problem, så naiv och blind var jag. Inte förrän jag tryckte på eject-knappen och insåg att skivhelvetet inte går att mata ut ur min dator. Den sitter fast. När jag dagen efter åker in till butiken där jag köpte datorn blir jag informerad om att cd-läsaren "hängt sig". Och att jag måste lämna in datorn på reparation i åtminstone en vecka för att få det åtgärdat.

Jag sitter alltså nu framför en dator där jag inte bara möts av autostarten av xylofonversionen av "Lasse liten" varenda jävla morgon, utan dessutom inte kan sätta i min Football Manager-skiva (som fram tills jag satte i the skiva of death i min dator givetvis var den enda skiva som någonsin suttit i den). Sochaux, det franska bottenlaget som jag under nio fantastiska säsonger fört från nedflyttningsträsket till sju raka ligatitlar, 4 raka cuptitlar och 3 Champions League-troféer de senaste fem säsongerna står alltså helt utan ledning.

Ondska!

Inte tillräckliga bevis, säger ni? Tålamod, säger jag.

Igår gick jag in på den lokala videobutiken på Götgatan i Stockholm. Framför mig i kön stod en trött, lätt överviktig man i min ålder med exakt en sån där Adidas-jacka som min fru hävdar "kom bort" när hon städade ur en av våra garderober strax efter att vi flyttat ihop. Bredvid honom står hans flickvän/sambo/hustru och ser mycket, mycket irriterad ut.

Mannen harklar sig lite skamset och håller fram en dvd-skiva utan fodral till expediten, och förklarar att hans fru nyligen hittat den hemma och att den nog är ganska försenad. "Jag måste ha råkat lämna in fodralet tomt", säger han lätt hoppfullt.

Expediten, en kvinna givetvis, fattar dock inte hinten, utan utbrister: "Nejnej! Jag tror faktiskt att vi hittade en annan skiva i det där fodralet, du måste ha råkat lägga i fel!"

Hon studsar glatt iväg bakom disken, och återkommer efter några sekunder med en skiva. Mannen flickvän/sambo/hustru utbrister lyriskt "men där ÄR den ju! GUD vad lillan har saknat den!"

True story, jag kunde se hur mannens händer darrade när han tog emot skivan, vände sig om och sakta började gå hemåt.

"Sömniga sånger – 10 klassiska vaggvisor som kommer krossa din vilja att leva".

The skiva of death.