Så, okej. Jag har haft ett par incidenter på Ica. Jag jobbar inte jättebra under stress. Min hjärna är inte välsignad med överlägsen simultankapacitet. Så det har varit ett par gånger när jag kanske har glömt handla allt på listan. Och det har varit ett par gånger när jag har stått i kassan och upptäckt att jag har glömt plånboken. Och det var de där tre eller max fyra gångerna när jag gick hem från affären för att jag hade glömt att jag tog bilen dit. Och så var det den där gången där jag bar hem barnet men glömde barnvagnen. Och det var eventuellt den där andra gången när jag nästan gick ut med barnvagnen utan barnet i. (Det finns illasinnade rykten om att jag hade hunnit till bilen och börjat vika ihop barnvagnen innan jag märkte det men det är inte sant, jag var knappt vid hissen till parkeringen och vår dotter åt banan vid trädgårdsmöbelrean och märkte inte ens att jag var borta.) Och vid åtminstone två tillfällen har jag inte haft med mig barnet till affären men av gammal vana börjat styra en barnvagn med ett barn i och rört mig så pass långt bort från dess verkliga ägare i höjd med mejeriavdelningen att det eventuellt är borderline kidnappning.
Absolut.
Så idag var jag i affären för att handla mat till middagen eftersom vi skulle få gäster. Jag hade barnen med mig. Det var lite stressigt. Jag hade betalat för alla varorna. Jag kom till och med ihåg att hämta ut ett paket till min fru från den där lilla postdisken i hörnet. Jag hade till och med kommit ihåg att ta med mig både hennes och min legitimation. Jag tog med mig paketet hem. Jag hade bilen med mig hem. Jag hade BÅDA barnen med mig hem. Och jag hade köpt ALLT på listan.
Och om vi nu sätter det i perspektiv till sakerna jag har gjort tidigare så tycker jag faktiskt inte att det här med att det visade sig att jag glömde alla matvarorna och att de stod kvar i slutet på varubandet i kassan i affären är en speciellt stor grej.