Tiden väntar på ingen

Jag fick alltså, som den verkligt påpasslige bloggläsaren kanske la märke till, en klocka häromdagen. Hitskickad av alldeles obeskrivligt sympatiske bloggläsaren “Jonas aka Ogräs”. Och efter att jag hittade den i postfacket och meddelade detta på den plats vi nu befinner oss på så uppstod ju en kölvattensdiskussion i kommentarsfält kring klockans eventuella modell. Vilket Jonas aka Ogräs vänligt nog klargjorde i samma kommentarsfält var ett synnerligen stryktåligt armbandsur av fabrikatet G-Shock. Varpå det uppstod en efterdiskussion angående vad min vän N, som ju i flertalet inlägg på den här bloggen har framställts som något av en klocknörd, i så fall egentligen hyste för känslor kring denna klocka.

Jag kan därför nu lugna alla som har legat sömnlösa natten igenom över detta att min vän N och klockan funnit varandra på allra bästa sätt. Främst för att min vän N gillar saker som är vad de utger sig för att vara, varken mer eller mindre. Men även för att en av funktionerna i klockan ifråga är att den har ett digitalt tidtagarur. Så nu sitter han med den ivrigt höjd i luften och ropar “spring och hämta kaffe åt mig Fredrik! JAG TAR TIDEN!!!”.

Men, ja. Ni fattar ju. Jag är ju ingen idiot. Så jag går självklart inte på det.

Igen.