Hon förnekar det, förstås.
Kommer med undanflykter.
Säger att jag inte har några bevis.
Men jag vet. Hon vet att jag vet. Hon vet att jag inte är dum i huvudet. Och jag tänker fan vara ärlig och säga att jag vet inte om det finns en väg tillbaka från den här sortens svek. Andra sorters svek, visst. Man kanske kan förlåta. Gå vidare. Men det här? Jag vet inte.
Det värsta är inte att hon gjorde det. Det värsta är lögnerna. Att man måste fundera över hur länge det har pågått bakom min rygg. Tänkte hon på mig när de gjorde det? Va? Betydde mina känslor över huvud taget någonting?
Fan.
Det kanske är mitt fel. Jag kanske har varit ouppmärksam. Men FAN, alltså, jag sitter och kollar på fotboll i t-v-å timmar och sen sitter vi här och kollar på Orange is the new black och hon bara ”du behöver inte pausa, jag ska bara hämta något att dricka” och sen blir hon inte FÖRVÅNAD när allt sjukt händer, och när jag bara ”du har sett det här utan mig, eller hur?”, då börjar det.
Förnekelsen. Undanflykterna. Kraven på ”bevis”.
Men jag vet. Hon vet att jag vet.
Hon har sett det här avsnittet med myntan.