Too uncool for school
Jag har varit hemma med min dotter sedan september. Visserligen inte så jättemycket “föräldraledig” som alla andra föräldrar, eftersom jag ju inte per definition möjligen har ett jobb att vara ledig från, men ändå.
Ändå. Liksom.
Min dotter och jag har gjort allt tillsammans. Sovit. Ätit. Lekt. Diskuterat. Kollat på Teletubbies och Dallas Cowboys. Vi har levt ihop 24 timmar om dygnet. Vi har åkt bil och gått i köpcentrum och övat på att sätta upp håret i en sån där Zlatansamurajtofs och vi har köpt kepsar och leksaksapor som sjunger om man killar dem på magen. Vi har delat glädje och sorg. Vi har delat bananer och såna där jättejättejättesmå Daninoyoghurtar. Vi har skrattat och dansat och LEVT. Liksom. I nästan fyra månader. Fyra frikkin månader. Jag vill inte låta dramatisk här men det är en fjärdedel av hennes liv. Om jag hade levt dygnet runt med någon i en fjärdedel av mitt liv så hade det varit nästan åtta och ett halvt år. Det är en ganska monumental förändring. Det är ett våldsamt ingrepp i hela en persons sociala funktioner och grundläggande trygghetssystem.
Jag fattar ju det.
Och idag började vi inskolningen. Så jag var liksom förberedd på att det skulle bli lite jobbigt för det lilla livet. Att släppa taget om mig, så att säga. Jag var förberedd på hela grejen där jag skulle få försöka backa mot grinden med en panikslagen liten gremlinkoala fastklamrad runt benet. Jag hade stålsatt mig för det hjärtskärande skriket när personalen skulle få försöka ömsom slita och ömsom försiktigt pilla loss henne från mig som tuggummi ur hår. Jag visste att det här skulle bli svårt. Jag begrep att det här skulle bli en hemsk erfarenhet av extrem separationsångest.
Och så kommer vi fram. Och så vinkar ungen bara och går in. Skriker "EJÅ!" och stänger grinden efter sig. Det otacksamma lilla trollet. Och nu sitter jag ensam på ett köpcentrum och får tydligen göra vad jag vill hela dagen.
Det känns som den där gången när jag åkte buss och en pojke i högstadieåldern reste sig upp och erbjöd mig sin sittplats.
Jag är både tacksam och jävligt kränkt.