Varningssignaler

Min vän N och jag har tänkt rätt mycket på varningsblinkers idag.

Eller, nåja. Vi har väl kanske i ärlighetens namn tänkt mest på människorna som använder varningsblinkers. Vi har ju vårt kontor på en ganska liten gata med ganska höga byggnader vars tillgång på parkeringar vida understiger gemene mans uppenbara behov av att transportera saker till och från nämnda byggnader. Så det stannar väldigt många bilar här utanför varje dag. Ibland dubbelparkerade, ibland på handikapplatser, ibland bara mitt på gatan, och jag ska erkänna att det faktiskt inte stör mig alls. Vilket är ganska märkligt, eftersom allting i hela världen i regel stör mig alltid. Men av någon anledning uppskattar jag en viss parkeringsanarki i min vardag. Jag finner den uppfriskande. Jag tänker mig att William Wallace hade varit en felparkerare om han inte hade berövats den rent århundrademässiga och geografiska möjligheten.

Det är bara just varningsblinkersen vi tänker på idag, min vän N och jag.

De tjatade ju mycket om det där på körskolan, att man inte får använda varningsblinkers för att man har parkerat lite olämpligt. Att man bara får använda dem vid motorhaveri eller fara eller till exempel om man har en björn i bilen och den håller på och är en jävla röv och häller ut öl överallt och vägrar ha säkerhetsbälte och sånt skit. Det är ett riktigt exempel. Jag hittar inte på det. Det är visserligen möjligt att min körskollärare hade en kompis som hette Björn som var lite av en röv. Och min körskollärare luktade ofta minttabletter på söndagsmorgonlektionerna och drack jävligt mycket sportdryck och ville helst att vi skulle öva dragläget i industriområden. Men ändå.

Jag har ju efter det ändå alltid tänkt mig att folk som parkerar fel helt medvetet och sätter på varningsblinkersen helt enkelt gör det för att vinna sympati. "Ja, jag har parkerat fel, jag vet, förlåt, men snälla jag har en jävla jobbig kille som heter Björn här i bilen och han spyr överallt och jag behöver bara en jävla break okej?". Det är så jag tänker mig att det går till.

Min vän N, däremot, börjar nu helt plötsligt invända att det kanske inte alls är så. Att det kanske i själva verket är mer av ett fuck you, världen. Här kommer jag, liksom. Jag har parkerat fel. "WHATCHA GONNA DO BOUT IT PUNK!?"

Förstår ni?

Vi har debatterat det här hela dagen. Det är en sorts klassisk good cop-bad cop-diskussion. Eller okej, det är det väl egentligen inte. Men det är en sorts är glaset halvfullt eller halvtomt-diskussion.

Eller okej. Det är det väl egentligen inte heller. Men jag upplever ändå att min vän N har en betydligt mer cynisk hållning gentemot sina medmänniskor än vad jag har. Jag är mer en sorts leva låta leva-kille.

Eller. Okej.

Min vän N är egentligen inte här.

Det är bara jag.

Min vän N ska till Las Vegas någon gång den här veckan. Det var så han sa i förra veckan. "Jag ska till Las Vegas någon gång i nästa vecka". Som om jag delar kontor med Charlie Sheen. Så det gav upphov till min nya sms-sällskapslek "Kontor eller Vegas?" som jag har spelat med min vän N varje morgon den här veckan. Och idag svarade han inte. Så jag antar att det blev Vegas idag.

Jag börjar hur som helst fundera på om jag behöver skaffa fler vänner. Jag funderar på det och så funderar jag på varningsblinkers.

Det har på det hela taget varit en ganska långsam dag.

Jag tror att det var såna här dagar min fru hade i åtanke när hon förbjöd mig att ha barskåp på kontoret.