Jag har försökt få min fru att ta reson här. Men hon härjade något om att hon inte tänker ta kulinariska direktioner från någon som en gång hällde bearnaisesås och rostad lök i en skål filmjölk för att han hade slut på flingor. (INTE samma sak!) Och sen började hon läsa kommentarsfältet och då blev det nåt tjafs om att alla som var emot salt på rabarber var såna som inte ens hade testat. Och sen dök det upp fler iranier och nån från Indien och de var ju på hennes sida och då kom hon liksom upp i varv.
Och sen var det nån med signaturen ”helsingborgare” som skrev att man kan ha salt på alla grönsaker och frukter som är sura. Och jag är uppväxt i Helsingborg. Och längre upp fanns det någon som påstod att salt på tomater är en skånsk sedvänja. Och sen, ja. Ni fattar.
Det är lite svårt att få stopp på henne nu.
Hon har komponerat en sång om hur inte ens mitt eget folkslag är med mig. Hon har dansmoves och allting.
Jag känner mer och mer att jag borde ha gett fan i att ta upp det här från första början.