Kära ni.
Det var ju, som ni vet, en ganska lång helg det här.
Och ibland ställer livet en inför omöjliga utmaningar. Det är det enda jag kan säga. Ibland blir man ställd mot väggen. Och innan vi går in på exakt vad som hände så vill jag att ni ska veta att det finns inga ord som kan förklara vad jag gjorde. Det finns inga ursäkter. Inget som kan rättfärdiga mitt beteende. Jag vet det.
Jag har inte bara svikit mig själv. Jag har också svikit min familj.
Så jag kan inte förklara det jag snart ska förklara med något annat än att ibland så måste man ta obehagliga beslut. Ibland måste man göra saker som man aldrig kommer vara stolt över.
Ibland är det svårt att gå upp på morgonen och ens titta sig själv i spegeln.
Så, ni som har hängt med den här bloggen ett tag, det finns inget lätt sätt att säga det här på. Men det finns alltså något jag måste berätta för er.
Det kommer ändå komma fram förr eller senare, och jag vill hellre att ni hör det från mig. Jag vill att ni minns att jag i alla fall, till slut, var ärlig med vad jag hade gjort.
Så:
Jag har köpt en Mac.
Där. Nu vet ni.
Jag har full förståelse för alla de av er som i och med detta beslutar sig för att lämna läsekretsen.
Jag kan inte klandra er.
Jag vet faktiskt inte ens om jag själv kan ta ansvar för det som står i den här bloggen framöver.
Den är en del av den mörka sidan nu.