Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Visst. Okej.

 |  Publicerad 2013-11-16 23:32  |  Lästid: 3 minuter

Det har varit en lång dag för oss alla.

Absolut.

Kanske mest för mig. Vi har varit ute hela dagen och det har blivit lite oregelbundna måltidstider och det är möjligt att det påverkar synapserna som styr min slutledningsförmåga eller vad det nu är. Men vad fan. Låt oss ta det här från början:

För några veckor sedan fick vår son en samling små, små gummifigurer föreställande superhjältar. Min fru och jag diskuterade dem häromdagen och av någon anledning kunde vi inte för våra liv minnas VEM det var som gav honom dem. De dök liksom bara upp. Leksaker gör det när man har barn. Man tänker inte alltid så mycket mer över det. Någon kom väl hit och lämnade dem på någon middag eller så var det väl nåt förbaskat Happy Meal eller nåt sånt skit det är liksom inte alltid något som man lägger på minnet. Men som jag minns det var de från början tio stycken. Det är jag nästan helt och hållet säker på. Och sen tappade vår son bort Green Lantern och The Flash. Så då var de åtta.

Och visst. Det har varit en lång dag. Men ikväll precis innan han somnade ställde vår son upp alla de här små gummisuperhjältarna på dubbla led i fönstret i vårt sovrum innan vi allihop skulle gå och lägga oss. Och jag satt där och kollade på dem. Och det var ju inga problem att känna igen dem, liksom.

IMG_0216

De var tio från början. Han tappade bort Green Lantern och The Flash. Så då var de åtta kvar. Inga konstigheter.

Eller vad fan.

Vänta nu.

De är ju nio.

En-två-tre-fyra-f...

Vem fan är den DÄR jäveln med grönt ansikte i bakre raden?

IMG_0217

Det har varit en lång dag. Jag var inte helt på hugget. Och det hjälpte liksom inte att min son, när han fick frågan om vem den här figuren var, svarade "vet inte". Och när jag frågade om den var med från början när han fick superhjältarna så skakade han allvarligt på huvudet och sa "nä den kom hit själv". Och sen somnade han.

S-o-m-n-a-d-e.

Det är liksom inte det att jag är något slags paranoid dåre som tror att leksaker kan få liv och infiltrera en leksaksarmé av gummisuperhjältar bara för att bida sin tid tills någon treochetthalvtåring ställer upp dem i ett sovrumsfönster så att de kan hoppa ner och döda mig när jag sover.

Jag är inte sjuk i huvudet.

Men det var liksom ändå inte ORIMLIGT att jag gick och letade upp kartongen som superhjältarna kom i och finkammade igenom varenda frikkin kvadratcentimeter av min sons rum tills jag hittade Green Lantern och The Flash. Det känner jag faktiskt inte. Och när jag hittade dem och hittade kartongen och räknade och räknade igen och kontrollräknade och väckte min fru och tvingade henne att räkna trots att hon sa något om att jag kunde räkna med skilsmässa för att jag samtidigt råkade väcka bebisen så var det tio platser i plasten i kartongen.

Och det finns tio superhjältar.

Plus den här jäveln.

IMG_0217

Och jag googlade i trekvart innan min fru kom upp och muttrade något om att jag "behöver ett jobb" och pekade på den där jäveln och suckade "herregud, det är The Green Goblin, ser du väl" och då sa jag först "åååååååååå fan". Och sen är det väl absolut möjligt så här i efterhand att volymen på mitt efterföljande skrik var en smula oproportionerlig när jag fick ur mig "MEN HAN ÄR FÖR FAN EN SUPERSKURK INGEN SUPERHJÄLTE DET HÄR ÄR INTE LOGISKT!!!".

Så jag vill bara poängtera det.

Att det har varit en lång dag.

Och att det inte är som att jag är sjuk i huvudet.

Men antingen sover The Green Goblin inlåst i badrummet inatt eller så gör jag det.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 15:16