En vanlig kvart som förälder till en tvååring:
“Vad är det nu då? Varför står du vid dörren?”
“Gå ut? Är det det du vill?”
“Jajaja. Men gå och hämta dina skor då och sätt dem på fötterna.”
“Det där är inte dina skor.”
“Dina s-k-o-r. Hämta dina s-k-o-r och sätt dem på f-ö-t-t-e-r-n-a.”
“Det där är inte dina fötter.”
“Ge mig foten.”
“Ge mig andra foten.”
“Men vafa…varför tar du AV dig skorna nu då!?”
“MEN DET VAR JU FÖR FAN DU SOM VILLE GÅ UT!!!”
“Elefanten? Du tänker inte gå ut utan elefanten?”
“Men gå och hämta elefanten då. Herregud.”
“Ja, jag ser att den ligger på bordet. Men du kan väl kliva på pallen?”
“På p-a-l-l-e-n. Kliv på p-a-l-l-e-n så når du elefanten!”
“Herregud. Här då.”
“Gå och hämta dina skor och sätt dem på fötterna.”
“Dina skooor!”
“PÅ FÖTTERNA!!!”
Så. Ja.
Jag säger alltså inte att alla de där samtalsövningarna om känslor och andning och så på föräldrakursen på mödravårdscentralen var bortkastade. Inte alls. Jag säger bara att om de verkligen hade velat lära mig något om hur man kommunicerar med barn så borde de ha sagt till mig att gå hem och spela Police Quest.
Det är allt jag säger.