Jag firade min födelsedag i helgen. Jag fyller 33, och som alla vet som växt upp med NHL-hockey på Sega 16-bitar på den där sortens tv som man fick klättra ner från saccosäckberget i sin polares källare för att springa fram och sparka på när den började tappa färgen i ena hörnet är ju 11, 22, 33, 44, 55, 66, 77, 88 och 99 de enda siffror som faktiskt är coola nog att fira.
Min fru och mina barn frågade mig vad jag önskade mig, och eftersom jag har barn önskade jag mig att få gå på toaletten i fem minuter utan att någon av dem bankade hysteriskt på dörren. De kompromissade kring två minuter och klarade ungefär nittio sekunder. Det var var verkligen nittio fantastiska sekunder. Väldigt mindfulness.
Igår kväll tog min fru dessutom med mig till Friends Arena för att se Sverige-Belgien. Vi drack öl och hon avbröt inte mig en enda gång när jag gick igenom Romelu Lukakus säsong i Everton match för match, eller när jag förklarade att Marouane Fellainis frisyr enligt all rimlig logik måste ha med någon sorts viktfördelningsprincip inte helt olikt en kängurus balanserande på svansen att göra, eller när jag berättade att Andreas Isaksson faktiskt har ägt en Volvo XC90 en gång, eller när jag jämförde den samtida tätheten i det svenska försvarets skäggväxt med historiska skägg som det klassiskt Mellbergska. Hon suckade inte ens när jag blev sur på främlingar på andra platser på läktaren som instagrammade sig själva vända bort från spelarna med planen i bakgrunden medan matchen p-å-g-i-c-k eller när jag bara en aning passivt aggressvit förklarade GANSKA HÖGT att det faktiskt är oartigt på samma sätt som att skramla med besticken medan någon håller tal på bröllop. Hon ställde till och med följdfrågor när jag berättade om mina känslor för den nuvarande svenska landslagströjan jämfört med till exempel den mörkblå från 2011 eller den vita från 1994.
Så hon älskar mig faktiskt verkligen. Det gör hon.
Matchen i sig var väl visserligen inte så särdeles spännande, men den tände till lite när min fru och jag slog vad om resultatet när Erkan Zengin blev utbytt. Min fru hade nämligen påpekat under första halvleken att Zlatan satt för sig själv på avbytarbänken, en bit från alla andra, och såg sur ut. Så hon frågade vem hans bästa kompis i landslaget var. Och jag sa att jag vet inte hur det är nuförtiden när Mellberg och Majstorovic inte är med längre, men att jag har fått för mig att han hänger en del med Zengin. Så när Zengin blev utbytt slog vi vad om huruvida han skulle gå och sätta sig bredvid Zlatan. Det blev en extrem nagelbitare, eftersom Zengin först gick längs hela avbytarbänken och lowfajvade alla, stannade bredvid Zlatan och snackade lite, men sen gick VIDARE och satte sig längst bort i andra hörnet.
Min fru, oh she of little faith, fick ju förstås omedelbart rookiehybris och krävde in pengarna för segern. Men jag höll i. Och höll i. Och höll i. Och höll i.
Och höll i.
Wait. For. It.
Och så, efter lite drygt en minut, reste sig Zengin sakta, sakta. Rättade till ett veck i shortsen. Såg sig omkring som om han inte hade något särskilt att göra och bara tänkte ta en avslappnade promenad runt arenan. Och så tog han några steg, och satte sig ner igen på en annan stol. Bredvid Zlatan. Och de log mot varandra.
Jag vann hundra spänn. Jag tänker använda dem till att köpa en ny keps till mig själv.
Grattis Fredrik.