You can leave your hat on

Min svåger kom idag hem från en jobbresa till USA. Vi hämtade honom på flygplatsen. Det var förstås mycket trevligt alltsammans på alla sätt. Familjen är ju viktig och så.

Och ja, ni vet. Dessutom hade han med sig presenter.

Till mig hade han köpt två baseballkepsar från Chicago, en svart och en vit. Precis såna som jag önskat mig. Till sin syster/min fru hade han köpt någon sorts tröja och en parfym och något mer tror jag. Hon ville tydligen ha det. Till vår son hade han köpt tre olika bilar från Cars 2. Blixten, Francesco Bernoulli och den där vita som jag aldrig kommer ihåg vad hen heter. Vår son flippade förstås ur fullständigt. Som man gör. Han kånkade runt på de där bilarna och körde dem på varenda tillgänglig och otillgänglig yta han kunde hitta, vrålande “VOOOOM! VOOOOM!”. (2,5-åringar rationaliserar ju bort alla rullande motorljuds-R, så jag antar att man låtsas att allt är Toyota Priusar i den åldern.)

Och ja. Ni vet.

Nu har min fru gått runt och skakat på huvudet hela eftermiddagen och muttrat "mmm, herregud, nu kommer han ju vägra sova om han inte får ha de där i sängen VARJE natt i flera veckor framöver". Och så himlar hon med ögonen sådär nedlåtande.

Och visst, jag kanske är känslig. Men jag gillar inte att hon gör så framför folk när vår son är med. Jag gör faktiskt inte det. Jag gillar inte vilka signaler det skickar.

Jag ser ju på honom att han blir förvirrad.

Det är för fan självklart att jag inte kan sova med mer än en keps på mig i taget.

Man väljer för fan sin favorit.

Den vita är min favorit. Den svarta är mer en gåbortkeps.