You never turn against family

Herregud.

Det är ju inte det att jag inte älskar min fru.

Det vet ni att jag gör.

Och jag är medveten om att ett äktenskap inte alltid kan vara en dans på rosor. Att ett förhållande kräver arbete också. Att det är ett partnerskap såväl som en kärleksaffär. Man måste jobba ihop. Man måste kämpa.

Ibland är man oense. Ibland ställer livet upp hinder för oss att övervinna. Och man måste acceptera prövningen så som man accepterar välsignelsen. De är båda lika stora delar av samma universella resa.

Och vi har varit gifta i tre år. Tillsammans i fem. Man har gått igenom mycket tillsammans då. Skratt och gråt. Mörker och ljus. Bra tider och dåliga. Hon är inte bara min fru hon är även min bästa vän och bla bla bla.

Ni vet hur det är.

Men det kommer en tid i en del relationer då man helt enkelt når en punkt där man inte längre har någonting gemensamt. Där det en dag bara känns som att vakna upp bredvid en främling.

Det som rockband kallar "creative differences".

Vi är inte ensamma om det. Ni vet det. Jag vet det. Ibland måste man helt enkelt bara släppa taget om varandra. För bådas skull.

Och vi är där nu, tyvärr. Och jag ser ingen väg tillbaka. It's the point of no return.

Vi kanske helt enkelt har växt ifrån varandra. Kanske gjorde vi det för längesen. Kanske har vi bara inte velat erkänna att vi redan förlorat varandra. Att vi är för olika, helt enkelt.

Och jag har försökt.

Gudarna ska veta att jag har försökt.

Men nej.

Fan.

Det finns ingen väg tillbaka från det här.

Hon är Team Chuggington.

Jag är Team Tåget Thomas.

Det här kommer aldrig fungera.