Min son har en ganska komplex relation till sitt tyglejon. Eller, på ytan är allting förstås helt klanderfritt. För det allra mesta verkar de vara de allra bästa av vänner. De går till förskolan tillsammans. De tar tupplurar tillsammans. De åker runt i min sons leksaksbil tillsammans med de andra gosedjuren. Ibland kommer ett av gosedjuren tillbaka utan en tass. Och ibland är det lera på hjulen på leksaksbilen och något av gosedjuren kommer aldrig tillbaka.
Men lejonet är alltid där. Närmast min son. Som en side kick. Som Chewbacca. Eller kanske lite mer som Luca Brasi.
Men ibland så händer något. Och min son och lejonet blir oense. Det kan börja med att lejonet får sova under barnvagnen i hallen. I nästa steg får den blå tygelefanten följa med till förskolan istället för lejonet. Och i nästa steg, som vi ju talat om tidigare här, kan det bli rätt extrema grejer.
Jag vet förstås inte exakt vad det där handlar om. Det vet man ju aldrig med barn. De har ju så mycket konstiga grejer för sig. Men ja, ni vet. Jag gör förstås som varje förnuftig förälder och förutsätter att lejonet har spelskulder till min son och därmed bara får vad lejonet förtjänar.
Men idag när jag kom hem och öppnade kylskåpet började jag ändå fundera på om jag inte låtit det här gå för långt.
Min son löser inte längre konflikter som Tony Soprano.
Han löser dem som Mr Freeze i Batman.