Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Zlatan. Landslaget. Kanske något om varför jag älskar fotboll så mycket. (Detta blogginlägg finns inom kort även som talbok.)

 |  Publicerad 2010-07-16 15:32  |  Lästid: 5 minuter

Det här är ett inlägg som de av er läsare som när ett, ska vi säga, lite mer ”normalt” intresse för fotboll möjligen kommer finna så ointressant att det faktiskt kommer skada er fysiskt. Låt mig varna för det redan nu.

Men eftersom min chef tydligt indikerat att han även i fortsättningen kommer betrakta det här som en sportblogg, och Per Nunstedt i vanlig ordning närapå slår knut på sitt enkelsiffriga BMI till fysik varje gång jag nämner min fru i den här bloggen istället för att (som de lite coolare killarna på Viasats fotbollsredaktion) oavbrutet prata om den där gången 1988 (när Per Nunstedt precis hade fyllt 44 år) när han och Dennis Bergkamp hade ”a moment” (och Per Nunstedt, som av en händelse, även införde totalstopp för vidare åsiktsutveckling kring vilket land som spelar världens bästa fotboll) så…

Låt oss prata lite om Zlatan, shall we?

(Förlåt. Jag var tvungen att göra en paus här för att kolla så att jag inte redan nu fått något argt mejl från någon av Per Nunstedts mer fanatiska bloggläsare, men enligt vad jag förstår befinner sig tydligen hela hans bloggs läsekrets för tillfället i en tvåmanskanot ute i skärgården, så det verkar vara lugnt.)

Alltså: Låt oss prata lite om Zlatan.

Han har ju idag meddelat att han gör comeback i svenska landslaget. Som hyggligt fotbollsintresserad blogg i sina bästa år kan man strax efter ett avslutat VM där Sverige inte var med kanske förväntas ha en åsikt om detta.

Har vi det? Låt oss titta efter. Jo, minsann. Det finns en hel rad faktiskt.

Först: Nej, Zlatan är inte en alltigenom sympatisk person. Jag finner honom faktiskt inte ens speciellt intressant som ”fenomen”. Om jag fick välja en enda fotbollsspelare i hela världen att sitta och dricka öl med en torsdagskväll så skulle nog Zlatan faktiskt inte ens ligga topp-100. (Eric Cantona skulle, för de av er för vilka den sortens listor betyder något, av en högst spridd samling anledningar för övrigt ligga etta.)

Och nej, Zlatan framstår inte som en alltigenom lojal och osjälvisk person. Han lämnade inte Ajax speciellt snyggt. Han lämnade inte Juventus speciellt snyggt. Han lämnade inte Inter speciellt snyggt. Han lämnade inte svenska landslaget speciellt snyggt.

Han förefaller inte vara en person som bryr sig särdeles mycket om vad han lämnar bakom sig när han vänder sig om.

Jag hade inte velat följa Zlatan ut i krig.

Men om jag fick välja en enda spelare att ha framför mig i spelargången på väg in till en avgörande bortamatch i Ungern så hade han fan varit right up there. (För er som inte direkt kopplar värdet av en bortamatch i Ungern så ber jag om tålamod. Vi kommer till detta snart.)

Det är kanske inte värt samma saker som en Scholes eller en Gattuso eller, för den delen, en Iniesta. (Jag inser som sagt att man möjligen behöver nära ett lite mer än normalt fotbollsintresse för att förstå nyanserna mellan de tre, men det kommer komma en poäng här snart, ha tålamod.)

Men det är värt något annat. Alla spelare i landslaget behöver inte vara sympatiska. Alla behöver inte vara genuina lagspelare. Alla behöver inte vara Erik Edman eller Pontus Wernbloom på presskonferenserna. (Snart. Kommer poäng snart.)

Ibland behöver man en arrogant skitstövel också.

Scholes är en spelare i Manchester United som hatar att förlora mer än någon människa jag någonsin sett i hela mitt liv. Gattuso är en spelare i Milan som alltid kastar sig in i varje duell i såväl fotbollen som i livet med hjärtat först. Iniesta, som avgjorde VM-finalen, är inte bara ett geni utan även en genuint god människa. Möjligen en sista gentleman i en sport full av fuskare, playboys och barbarer.

Erik Edman och Pontus Wernbloom är de där sortens människor som alltid skrattar på ett sätt så att man förstår att de dagligen vaknar överlyckliga för att idag ska de få göra det roligaste de vet. Spela fotboll.

Allt det där är värt något väldigt stort. Allt det där är anledningar till att jag nästan dagligen försöker förklara för min omgivning att anledningen till att jag vill att min son ska spela fotboll inte har någonting med grabbighet eller machoism att göra. Det handlar uteslutande om kärlek. Jag älskar den här förbannade sporten. Jag älskar allt som har med den att göra. Jag älskar allt den har gett mig. Mitt liv hade varit en oändligt mycket tommare plats utan den.

Och framför allt, framför allt annat, älskar jag den här förbannade sporten för alla människorna i den. Alla historierna. Alla sekunder efter åratal av väntan som avgör allt. Som drar skiljelinjer mellan avgrundsdjupa svarta hål och euforiska himmelska moln.

Det är fullt möjligt att Zlatan, som en del röster nu gör gällande, på somliga sätt har förverkat sin rätt att få ta del av den historian iklädd en svensk landslagströja. Det är möjligt att det ska vara en ära att få spela för sitt land, och att om man inte förstår det första gången så ska man inte bara kunna valsa in ett år senare bara för att ens karriär nu råkat hamna i ett lite sämre utgångsläe.

Och det är möjligt att Zlatan inte skulle ha skitit i att spela för ett landslag som så helhjärtat försökt anpassa sig till honom bara för att han vaknade en morgon och ”inte kände för det”, för att sedan helt plötsligt dyka upp nu när hans personliga varumärke befinner sig i en svacka och meddela att nu duger det igen.

Det är möjligt att han inte borde bli lagkapten. Det är möjligt att värdet av en utralojal lagspelare alltid måste vara högre än det av en självabsorberad superstjärna för att sporten ska fortsätta vara riktigt vacker såväl på insidan som på utsidan.

Det är möjligt att jag hellre skulle vilja att min son växte upp till en Iniesta än en Ibrahimovic. En ödmjuk mittfältare istället för en självgod anfallare. En lagspelare istället för en jagspelare.

Det är möjligt, faktiskt i stort sett helt och hållet troligt, att Zlatan aldrig kommer få mig att älska fotboll så mycket som Paul Scholes får mig att älska fotboll.

Men när Sverige spelade VM-kval borta mot Ungern 2005 var det en match som till stora delar skulle avgöra om vi fick spela VM 2006 eller inte.

Zlatan fick bollen i högra delen av straffområdet. Det var ingen som trodde att han skulle skjuta av den enkla anledningen att ingen annan än Zlatan i hela världen ansåg att det var ett skottläge.

Ingen alltigenom sympatisk människa hade ens tänkt tanken att försöka göra mål ur den vinkeln.

Det krävs en genuint arrogant skitstövel för att göra det.

Världen hade inte överlevt om alla i den var arroganta skitstövlar. Men vi hade gått miste om väldigt många briljanta innovationer i den om ingen var det.

Och därför är jag, oavsett vad, väldigt väldigt väldigt glad att Zlatan ska ta på sig en svensk landslagströja igen.

Och jag hoppas att han aldrig förändrar sig.

(För de lite mindre fotbollsintresserade och lite mer fruintresserade läsarna därute kan jag för övrigt meddela både er och Per Nunstedt att hennes reaktion på att Zlatan gör comeback i landslaget var exakt densamma som hennes reaktion när Zlatan skrev på för FC Barcelona.)

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2010-07-16 16:26