Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

För-ätar-pirogerna

 |  Publicerad 2011-08-16 23:08  |  Lästid: 8 minuter

Tidigare recept i serien: För-ätar-burgaren och För-ätar-korven. För en snabbintroduktion till förätandet som prinicip, klicka här.

Disclaimer: För-ätar-pirogerna är inte en hel måltid. För-ätar-pirogerna är faktiskt i grund och botten inte ens nödvändigtvis riktig för-ätar-mat, utan snarare ett för-för-ätar-snacks som till exempel äts medan man väntar på att för-ätar-korven ska bli klar. De kan dock fungera som för-ätande, om man gör tillräckligt stora och tillräckligt många och lägger tillräckligt mycket gött bredvid. Om du gör en för liten pirog och lämnar den ensam på tallriken frånsäger sig dock den här bloggen allt ansvar för konsekvenserna. För-ätar-piroger är flockdjur. Frångår du den principen får du skylla dig själv. För-ätar-piroger lämpar sig inte som för-ätar-mat inför större sociala aktiviteter som bröllop eller den där sortens totala hybrisfödelsedagskalas som människor som nästlat sig in i din yttre bekantskapskrets (till exempel eftersom de en gång för nio år sedan under några månader jobbade på samma arbetsplats som 750 totala främlingar varav en råkade vara personen du är gift med) envisas med att ställa till med för att fira den oöverträffade prestationen att de lyckats födas. För sådana evenemang, då bara cateringfirman och Gud vet när du kommer utfordras, rekommenderar bloggen starkt något mer rejält som för-ätar-burgare eller för-ätar-korv. För-ätar-pirogerna lämpar sig dock ypperligt att rulla in i plast och ha i bilen eller sin respektives handväska som nödsituationsproviant. Om man till exempel rätt som det är befinner sig strandad i vildmarken flera mil från civilisationen och det är en snöstorm på väg och de där små cocktailkorvarna och lantchipsen är slut. De är också perfekta att äta innan man ska åka och storhandla på Ica Maxi, för att undvika onödiga konflikter med personalen där, eller medan man väntar på hemleverans av pizza och vill ha något litet något under tiden.

Vi kommer använda den här pannan. Lite för att det är svårt att steka köttfärs i grillpannan och lite för att min fru inte är hemma och ser mig använda den här. Min fru, som är iväg på ärende med vår son, har som enda förhållningsorder lämnat att jag inte under några som helst omständigheter får steka bacon. Detta kommer ni och jag gemensamt kringgå på olika sätt. Främst genom vädring, doftljus och att jag högst troligt kommer få köpa ett par skor för kostnaden av en liten kapplöpningshäst som kompensation.

Hur som helst: Vi börjar med att steka bacon. En del bedömare hävdar att man inte behöver smör i pannan när man steker bacon. De människorna ska ni inte lita på. De är högst opålitliga och jag har sett flera av dem lägga frigolit i glasåtervinningen vid ett flertal tillfällen. Jag har inga direkta bevis, men jag tror att minst en av dem är nazist också.

När baconen fått färg och liksom börjar kröka ryggen som en grupp medelålders innerstadskvinnor i slutet av ett yogapass med en 24-årig manlig Sats-instruktör som kanske eller kanske inte dessutom är DJ/festfixare/bartender/modell är det dags att lägga i salami, chorizo och lök. Om man inte gillar lök tycker jag att man kan skippa den. Om man inte gillar chorizo tycker jag att man ska uppsöka psykolog.

När det är gjort tycker jag att det är artigt att låta bacon, salami, chorizo och lök bekanta sig med varandra på ett avspänt och förutsättningslöst vis. Personligen brukar jag gå in i ett annat rum en stund och titta på Så ska det låta och muttra "jajaja men vi har ju faktiskt också varit unga en gång älskling" när det börjar bli stökigt och hög musik och så från köket. Men är man mer lagd åt den strikta sortens uppfostran och inte så mycket åt att chorizon och salamin "måste få göra sina egna misstag för att lära sig" så kan man hålla dem under övervakning, spela upp en informationsfilm från Folkhälsoinstitutet och gå vidare till nästa steg direkt.

Nästa steg är att lägga i köttfärsen. Här är det valfritt hur länge man vill steka på. Jag själv gillar när innehållet i stekpannan ser ut som specialeffekterna i de tidiga avsnitten av M*A*S*H. Men det gör man som man vill.

Sen drar jag i en påse tacokrydda. Jag använder den det står "Santa Maria Original" på, men jag dömer givetvis inte er om ni vill vara lite speciella och använda de där nymodighetssmakerna med "extra hot" och "fajitasmak" och allt vad det heter. (Men allvarligt, vilka tror ni att ni är egentligen?)

Till tacokryddan måste man förstås tillsätta vatten. Man kan använda vilket slags vatten man vill egentligen, smaksatt eller inte smaksatt. Jag gillar Heineken. Det är individuellt.

Jag drar i rätt mycket Heineken, för att få den där riktiga känslan av rusningstid på Essingeleden i totalt jävla ösregn. Sen låter jag det puttra en rätt rejäl stund, typ åtminstone två matcher i Football Manager eller så. När det är färdigt ska det smaka som om ölen är den gamla wrestlaren Vince McMahon och precis har kopplat polisgreppet på The Undertaker (köttfärsen) inne i din mun. Och precis när du tror att det är ÖVER så kommer The Undertakers halvbror Kane in i ringen och bara KASTAR sig över Vince McMahon och sen är det bara let's get ready to rumble i hela jädrans gommen, ända tills Kane sviker The Undertaker och bryter Brothers of Destruction-pakten och låter löken (Shawn Michaels alternativt Bret Hart, jag vill inte lägga mig i hur ni visualiserar det hela just där) helt överraskande gå in och vinna hela skiten. Huruvida man i exemplet vill låta Kane representera salamin eller chorizon väljer man själv. Om man inte tittade så mycket på wrestling när man växte upp går det säkert bra att bara smaka på köttet efter hand och ta upp det när man tycker att det smakar gott.

Medan allting göttar sig i pannan tar jag hur som helst fram smördegen. Just den här är ekologisk, vilket jag tycker är trevligt. Jag gillar tanken på att smöret liksom har fått leva sitt liv fritt ute på en gård på landet innan någon bestämde sig för att göra deg av det.

Av smördegen skär jag en lagom stor kvadrat. Om ni vill ha en lite mer exakt storleksspecifikation så brukar jag använda en genomsnittlig fastighetsmäklares slipsknut som riktmärke för hur stor pirogen ska vara i färdigvikt tillstånd. Om ni inte har någon fastighetsmäklare i närheten så kan ni tänka er att slipsknuten ska vara stor som ett babyhuvud, på ett ungefär. Om man gillar kött kan man ha mycket kött i. Om man gillar krisp kan man ha mer deg. Jag gillar båda så jag tar lite extra av varje.

Sen lägger jag lite ost på köttet. Om man tycker att det känns för onyttigt kan man förstås låta bli. Om man, ni vet, vill ha en äcklig pirog och så.

Sen stänger man ihop pirogen över köttet. När min mamma gör piroger brukar de se ut som perfekt trekantiga croissanter. När jag gör dem ser de mer ut som en luftbubbla i tapeten i väntrummet hos Folktandvården i Huddinge. Men utseendet är inte allt, som min fru brukar säga när folk frågar vad hon såg i mig när vi träffades. Man ska skratta också, liksom.

Sen ska man pensla pirogen med äggvita eller äggula, har min mamma lärt mig. Tyvärr kommer jag aldrig ihåg vilket av dem så jag brukar bara vispa runt ett helt ägg med en gaffel och nynna Don't stop believing med Journey högt för mig själv. Om man inte vet i vilken kökslåda den där lilla penseln ligger har jag upptäckt att det går lika bra att bara släppa ner hela pirogen i äggsmeten och låta den sträcka på benen en stund. När man är klar med det tar man fram en plåt och lägger på bakplåtspapper. Jag brukar skita i bakplåtspappret och använda smör istället. Lite för att jag inte vet var vi har bakplåtspapper och lite för att jag tycker att smör är godare än papper.

Sen är det bara smack in i ugnen. Inga krusiduller. När pirogen har börjat få färg brukar min mamma ta ut den och pensla den med ägg en extra gång och sedan sätta in den igen.

Jag tycker att det där med ägget verkar lite överdrivet så jag brukar bara lägga på en extra skiva ost istället. Om man vill skämma bort sig lite kan man lägga en bit Serranoskinka ovanpå osten, och sedan lägga en extra bit ost överst. Jag gillar att skämma bort mig själv. Jag tycker att det är viktigt att man kommer ihåg att hålla romantiken vid liv liksom.

För att det inte bara ska bli kött och deg tycker jag sedan att det är viktigt med något grönt på tallriken också. För att det ser trevligt ut, och för att det är viktigt att tänka på hälsan i dessa tider. Något grönt som jag personligen tycker är gott är saltgurka. Men det är upp till er själva hur ni väljer.

För att göra saltgurkan lite mer festlig brukar jag skära den i bitar och röra ner den i en liten klick bearnaise, som jag sedan rör ner i en lite större klick potatissallad. Ovanpå det brukar jag lägga lite rostad lök. Eftersom ögat ska ha sitt också.

Till själva pirogerna kan man, om man tycker att det blir lite torrt annars, ha någon form av dipsås. Jag föredrar stark senap, majonnäs och sweet chili-sås. Ibland får jag frågan varför jag måste ha så mycket sås, men det är för att den rostade löken inte alls fastnar lika bra på pirogerna annars.

Ja. Sen är det bara att lägga upp på tallriken och börja för-äta. Hur många för-ätar-piroger man behöver beror förstås lite på hur mycket grönt man har på tallriken. Om tallriken inte räcker till för alla piroger på en gång får man gå flera gånger. Det gör inget.

Frågor på detta?

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 16:15